Jag är så känslig.
Ibland vet jag inte om jag är gjord för livet.
Ibland tror jag att jag är livet, på riktigt och i särklass.
Ibland är jag allt, ibland ingenting alls.

Den blyga pojken som precis fått en hård träsko i magen och står och kippar efter andan i skuggan av trädet, vars vassa grenar precis rispat in sina initialer i hans mjuka hud där han föll så handlöst ifrån jätten, han lovat att besegra.

Modet lämnar bara tårar kvar

Jag cyklar med min nya vita motorcross hjälm utan att hålla i mig nedför trappan vid sandlådan.
Och så i en enda röra trampar små pedaler luft, ett blodigt ansiktes uppskrapade armbågar
lär känna hur hud kan svida, hur panik i magen kan krama luft ur lungor på asfalten
som nästan smälter i vårsolen,
och min hjälm, som jag precis klistrat nya stickers på,
har gått i fyra delar,
och jag lär mig om att förlora.

Så lätt
går ett hjärta av lego
i bitar.