Ser du henne såsom jag gör?
-Att pärlorna som de sjudande havsundren,
de fastnar i halsen, och hon vänds ut och in
i letandet efter molnen, efter månen, efter Makt.
Att rymden öppnar sig med dessa stjärnor och
Med Dessa Bländande, som lögner som vilat på läppar,
som torkats bort med servett av en främlings hand, så kall

Att du vid hennes ankomst står som regnet i lågor -
(Släpas av 1000 och, ge mig 1000 igen, utsträckta händer
där trottoaren blir tvåfilig väg, precis där vattnet och gruset och skiten samlas)
- Att Brinna med stort B längs blicken som flämtar- dör
att du flämtar
att vi dör
(innan vi ens har sett)

Att vara el- eller havet en stormig dag,
eller den sista sucken som
jag hört så mycket om
(springer förbi)

Att dina händer blir som vinden, och
att hennes ryggtavla
och hennes svank, hennes sätt att vända sig om
och hennes hy med födelsemärket
precis där
Att hennes sätt att skrika believe in me
som inte betyder mer än – ögonen - för hon brinner våldsamt
och kastar deras blickar i munnen och sväljer

Att hon:
spränger sönder det som är du
spränger sönder så självklart,
att jag undrar om det inte är så
man skapar ett oväder.
Jag funderar länge
Tror nog att det är så man gör,
skapar ett oväder, med storm och blixt
och åska och skurar
Söndersprängd kärlek.
Och storm och blixt
Och skurar
Och åska...

Att du kanske kan se mig sitta
Om du tittar noga, den här gången, noga ikväll.
Precis under dessa svarta moln ska jag sitta
och kupa händerna framför mig

(Att regnet smattrar mot fönstret även fast du inte ser)