Dina ögon, blixtrade i natt, jag såg, jag var där.
Jag tror att jag föll, trillade handlöst, pladask.
Jag såg rakt in i dina ögon, för första gången, på två år.
Hur kunde jag glömma, att livet du skrev,
kunde läsas just i dina ögon, dina vackra ögon.

Jag fann den, meningen, som du sa att jag aldrig skulle förstå.
Den fanns där, hela tiden, och jag såg den inte,
hur kunde jag vara så blind?

Dina ögon lät mig se, en resa jag aldrig ska glömma.
Djupet, så långt in och ändå så nära, dina ord.
Att få se in i dina ögon och läsa dina ord var så ljuvligt.

Sista raden läste jag om och om igen, ville inte sluta.
Dina ögon, sa till mig, det jag alltid velat höra, från dina läppar.
När sista ordet var läst så började det att regna, i dina ögon.

Jag reste mig upp, samlade ihop mig själv.
Dina ögon försvann, jag vände mig om och gick.
Den natten glömmer jag aldrig, dina ögon.
Tack för att du lät mig få veta, så jag kunde gå vidare,
utan skuld.