Lisa smög försiktigt fram med bilen och läste namnen på brevlådorna, Andersson, Lundberg, Nilsson. Det var Lindström hon letade efter, Anna Lindström.
Det var vår och vitsipporna hade precis slagit ut. De bredde ut sig som en matta av vitt guld under de oklädda björkarna som omgav den lilla grusvägen.

”Fan”, svor Lisa. Hon hade åkt runt länge nu och letat efter Annas hus.
Hon hade fått en vägbeskrivning, men i dessa trakter vimlade de av småvägar som ser nästan likadana ut. Hon var nära på att ge upp när hon fick syn på en skylt som det stod Gåvarp på, det var adressen hon letade efter. Hon svängde in på den lilla uppfarten, klev ur bilen och låste den.
”Är du från stan?” Sade någon plötsligt. Lisa ryckte till, hon hade inte väntat sig att någon skulle vara där, det såg så öde ut.
”Ja, hurså?” Svarade Lisa försiktigt, och förvånat. ”Du låser bilen”, skrockade den gamle mannen, det är det ingen här som gör . Jag har inte sett dig förr heller.
Lisa tittade förvånat på mannen, sade adjö och funderade på vad det var för ställe hon kommit till.
Hon öppnade försiktigt grinden, gångjärnen gnisslade. Grinden öppnades nog inte varje dag.
Hon gick långsamt uppför grusgången som ledde till det stora röda huset med vita knutar, typiskt svenskt tänkte hon.
Hon tog portklappen och knackade, ingen öppnade. Hon knackade igen och tittade sig omkring. Verandan som hon stod på var rikligt utsmyckad med snickarglädje.
Äntligen hördes steg inifrån huset.
”Ja, ja, jag kommer…”
Tillslut så öppnades dörren och där stod en äldre, rynkig dam. Anna.
“Hej, det är jag som är Lisa”, sade Lisa och sträckte fram handen.
”Välkommen”, sade den gamla damen på bred östgötska, ”kom in!”
Den gamla damen, Anna, brydde inte sig om att skaka hand, i stället gestikulerade hon att Lisa skulle gå in.
Anna verkade glad över att få besök. Det hände nog inte så ofta.
Lisa steg försiktigt in i den mörka hallen och såg sig omkring. Det var som en resa bakåt i tiden, här hade inte mycket förändrats de senaste 50 åren. Tapeterna var grön-gula i ett slags medaljongmönster och golvet var av breda brädor, det var ett gammalt hus.
”Kom in, kom in ”, sade Anna hjärtligt, ta ett par tofflor, annars kommer tråna bli blåa skrockade hon.
Lisa tog ett par tofflor ur korgen som hängde på väggen, där fanns alla möjliga storlekar.
”Det här huset är så kallt, förstår du”, fortsatte Anna, ”även nu på våren, men snart bli de andra tider, när sommaren kommer. Då kan man knappt vara här inne och köket, det ligger i söder, jag förstår inte hur de tänkte när de byggde huset ”.
Anna pratade på, mest med sig själv. Det märktes att hon var van att göra det.
Lisa förstod inte riktiga vad hon pratade om, varför skulle inte köket ligga i söder?

De gick in i köket där kaffet väntade på spisen och mandelkubben och de andra kakorna låg fint upplagda på ett fat, Gröna Anna, det passade ju tänkte Lisa.
”Varsågod och sitt”, sade Anna och de satte sig.

Tystnaden var lite spänd, men inte på ett jobbigt sätt, det var tyst för att ingen hade något att säga. Tillslut bröt Anna tystnaden;
”Jaha, varför ville du träffa mig?”, frågade hon.
”Det vet jag inte riktigt”, svarade Lisa. ”Jag ska skriva en artikel om en människas livshistoria och det var min mormor, som du känner som sade att jag kunde prata med dig”.
”Jahaja… det var länge sedan jag hörde något från Birgith, hur står det till med henne nu för
tiden? ”
”Det är skapligt, hon har lite ont i ett knä och så har hon fått borreliaa också, hon kan ju inte hålla sig borta från skogen”.
De skrattade båda.

”Nu måste vi börja”, sade Lisa som var glad över att hon lyckats komma lite närmare den äldre damen.
”Nu får du berätta allt om dig!”
”Jag vet inte vart jag ska börja”, suckade hon.

Jag föddes här i närheten, bara några kilometer bort. Det var 1922, 84 år sedan. Vi hade det ganska knapert när jag växte upp. Vi hade några kor och ett par grisar, det var allt. Eller ja, vi hade ju Murre också, vår katt.
Jag var äldst av oss sju syskon, så det var jag som fick ta hand om alla. Idag är det bara jag som lever.
Vi hade långt till skolan, en mil dit och en mil hem. Vi fick gå, några cyklar, det hade vi inte.
Det var inte jämt jag kunde gå till skolan, ofta var jag tvungen att hjälpa min mamma hemma. Hon fick polio när hon var liten, så hon hade lite svårt att gå.
Jag gick i skolan till och med det året jag fyllde 12.
Våren när jag skulle fylla 15, det var då jag började som piga. Jag kommer ihåg det så väl, den dagen jag fick veta att jag skulle flytta. Vi satt hela familjen och åt mat, söndags stek, det var lyxmat för oss.
Jag såg på min pappa att han hade något att berätta, han hade den minen. Tillslut så kom det:
”Anna, vi har något att berätta för dig”. Jag kommer ihåg att jag blev väldigt nyfiken, jag har alltid varit det.
”Jag har pratat med gubben Andersson i Gåvarp och du har fått tjänst som piga där”.
Jag kommer ihåg att jag satte maten i halsen, jag blev så chockad.
”VA? Ska jag vara piga?” ”Anna, då måste förstå, vi har inte råd att ha dig boende hemma längre. Anderssons är bra människor, jag är syssling med frugan hans”.
Pappa försökte få mig att förstå, och visst gjorde jag det, men det kändes så hemskt.
En vecka senare flyttade jag till Anderssons i Gåvarp.
Till en början var allt bra. Jag bodde i ett uthus som var inrett. På sommaren var det varmt och på vintern var det kallt men det gick. Det fanns en liten kamin som man kunde elda i men den hjälpte inte så mycket. Här på slätten blåser det så mycket.
Parat Andersson hade aldrig fått några barn så det var bara vi tre och den gamla pigan, Asta. Hon hade inte långt kvar när jag började. Hon dog några månader senare.
Jag fick hjälpa tant Alma med allt. Laga mat, tvätta och städa. Jag fick lära mig att väva också. Det är jag som vävt alla mattor som finns här nu. Almas gamla vävstol står kvar uppe på.

Det var som sagt bra i början. Det var på hösten som allt förändrades, ungefär när lönnarna började bli röda. Jag kommer ihåg första gången. Det var kväll och jag var ute på mitt rum. Det var som sagt höst och vinden ven runt knutarna. Det knackade på dörren och jag öppnade. Där stod gubben Andersson. Jag kommer ihåg att han bara flinade.. Nu jävlar sade han bara och sen knuffade han in mig och stängde dörren. Jag kommer ihåg att han stank sprit, han som inte brukade dricka. Han knuffade ned mig i sängen och våldtog mig. Jag var bara 15 år.
Jag kommer ihåg att han sade att jag inte fick säga till någon, inte för att jag skulle gjort det, det hade jag aldrig vågat.
Han sade att kärringen hans blivit så gammal, och några barn det hade hon aldrig gett honom heller. Att det var henne det var fel på, det visste han eftersom att han hade fått barn med andra.

Så fortsatte det. Men det dröjde inte länge fören jag blev gravid. Då var det sommar, en ovanlig varm sommar. När jag förstod att jag väntade barn fick jag panik, vad skulle jag göra?
Jag berättade för Andersson några dagar senare. Vi var ute och slog hö i värmen, det var hela byn. När han förstod så blev han rasande och sade att det var mitt fel, hur det nu kunde vara det. Han kallade mig för lösaktig slyna.

På den tiden fick man inte barn om man inte var gift så min graviditet var tvungen att döljas. Jag fick gå med stora, säckiga kläder och jag fick inte visa mig i byn.
Alma hjälpte mig, hon sade att det inte var mitt fel. Det var inte första gången hon var med om något sådant.

Månaderna gick och tillslut föddes mitt barn, en dotter. Jag fick inte behålla henne utan hon lämnades bort. Det pratades om mig i byn, alla visste men det var ingen som låtsades om något. Det är så är det på små ställen, alla vet allt om andra.
Det var vår, precis som det är nu.
Det var tant Almas kusin i stan som tog hand om min dotter, hon och hennes man kunde inte få några barn.
Jag grät mycket efter det att de tagit henne ifrån mig, hon var så fin. Men jag förstod ju att jag inte kunde at han om henne, vad skulle folk säga?
Jag fick jobba kvar hos Anderssons, konstigt nog. Gubben lät mig vara efter det att barnet fötts. Men hans blickar var som is och eld blandat när han tittade på mig. Alma var så snäll, hon hjälpte mig med allt. Hon gav mig mat som jag kunde ge till mina föräldrar och småsyskon. En riktig ängel var hon. Hon hade varit värd en bättre äkta man.

De tog varandras händer, Anna och Lisa. Kaffet hade sedan länge kallnat och kvar på kakfaten fanns endast några enstaka smulor.

”Lisa, det är något du måste få veta. Det var nog därför din mormor skickade hit dig.”
Lisa visste vad som skulle komma.
”Tant Almas kusin i stan, det var Birgith, din mormor. Jag är din biologiska mormor.”
De grät.

Några veckor senare publicerades Lisas artikel. Den fick många rosor.
På sommaren det året dog Anna. Det var en fridfull död, hon bara somnade in. Somnade in lättad över att sanningen kommit fram. Den sanning hon burit på hela livet.
Anna hade aldrig gift sig. När paret Andersson dött ärvde hon gården. Hennes föräldrar och småsyskon flyttade då dit. Sedan se försvunnit bodde hon där själv.
Begravningen var vacker. Det var högsommar. Lika varmt som året då hennes dotter, Lisas mamma föddes.
De var där allesammans. Lisa, hennes mamma och mormor. Birgith alltså, hon kom alltid att vara mormor i Lisas ögon.