Tabula rasa
tänker jag och döljer hans kropp
bit efter bit med min tunna hand.
Projicerar alla mina tvivel
på hans rena vita,
blanka blad.

Det är att tjudra
eldsvärmen betande frostdöd timotej
i den oändliga karga hagen
som är vintern, mot horisonten,
att peka ut månen
för Henrik.

Tabula rasa
viskar jag och lyssnar till sagan
som skriver sig själv över mitt huvud.
Jag är förmögen att tro
att brevduvor
kan ljuga.