Jag hade just tryckt ner den illaluktande stinkbomben där den hörde hemma, när du kom in i rummet och sa att du inte älskade mig längre.

Jag hade ju bestämt mig för att göra slut, jag hade bestämt mig, så kom du och förstörde allt. Jag satt där med handen i askoppen, som förstelnad, det stank, en stark doft av nikotin och gammal fimp.

Jag har tänkt på det här länge nu, det fungerar inte längre, sa du och satte dig i fåtöljen som vi fått av din mamma när vi gifte oss. Jag försökte med all min kraft att ta bort handen från askfatet men det gick inte.

Inte nog med att du skulle göra slut på vårt förhållande, nu skulle du komma här och förstöra mitt livs största beslut, jag darrade på handen och förde den närmare munnen, fan ditt svin, nu kunde jag ju inte vara stark, nu behövde jag ju verkligen den där giftpinnen som jag kämpat med i så många år och som jag äntligen bestämt mig för att göra slut med en gång för alla, för att du skulle bli nöjd och för att jag skulle bli frisk och ja, mest var det faktiskt för din skull, men nu behöver jag ju inte tänka på dej mer så då kan jag ju i alla fall få fortsätta mitt förhållande med min trogne vän sedan många år tillbaka eftersom du ändå inte ska dela ditt liv med oss längre. Va bra, ett problem mindre i alla fall.

Nu kände jag lukten riktig ordentligt, röken som svävade från den tända ciggen dansade framför mig och jag behövde bara dra in luft i näsan så hade jag det lilla äckliga, men min gud så underbara rökmolnet inne i mig. Du tittade på min darrande hand som höll i giftpinnen som du döpt min älskade vän till. Du skakade på huvudet och blängde på mig med förakt. Jag går nu, du kan ta det där efterlängtade blosset nu, för det stör mig inte längre, ni kan leva erat inpyrda illaluktande liv tillsammans nu utan att bli störda av någon, sa du och gick.

Honom, den där hade jag älskat i hela mitt vuxna liv, ja i alla fall i tjugoåtta år, lika länge som jag delat mitt liv med min bästa vän som nu höll på att bara bli till aska i min hand. Nå ja, vad spelar det för roll, han lämnar mig och jag hade tänkt att lämna dej, som störtat mig i alla år. Är det tacken man får? Är det verkligen så? Jag reser mig upp och går bort mot fönstret, jag ser att min man som nyss lämnat mig, hoppar in en en bil som jag inte känner igen, vid ratten sitter en kvinna, en mörkhårig, han sträcker sig över henne och ger henne en puss. Nej fy fan! Nu blir jag förbannad, lämnar han mig för en annan kvinna, bara så där, med en gång, det var det värsta, tänk att det hade jag inte den blekaste aning om. Jag tittar när de åker iväg, här står jag nu, utan man och med en uppbrunnen cigg i handen och askan ligger på golvet.

Nu får det vara nog, inte fasen ska jag låta bli att göra slut på det här bara för att han lämnar mig för en annan kvinna och det skulle verkligen inte förvåna mig om hon röker hon också, nej du, det är han inte värd!

Det är slut nu, nu får det vara nog. Undrar just hur länge jag har blivit bedragen? Eller, är det jag som har bedragit? Jag har ju aldrig vikt en tum ifrån min älskade vän, cigaretten, jo nog är det så, nu är det dags att göra slut och börja något nytt, ja så får det bli. Tack och hej, nu slutar jag att tänka på dej, du fimpar mig och jag fimpar min bästa vän och söker nya mål och vägar och vänner....och ett nytt liv! Farväl ni båda, som jag så länge haft i mitt liv...