Det var en gång en sån ljust brinnande stjärna
Den lyste starkast på hela natthimlen
Lyste upp allt runtomkring
Man blev nästan bländad av dess sken

Men en dag tappade stjärnan det brinnande ljuset
Ljuset slockande mer och mer
Snart såg man inte stjärnan mer
Och den började att falla

Den föll ner från den vackra natthimlen
Ner mot den hårda marken
Där föll den i en djup grop
Som var gömd djupt in i skogen

Stjärnan ligger kvar där än
Den ger ifrån sig svaga ljusglimtar ibland
Men annars visar den inga tecken på liv
Stjärnan har gett upp hoppet