Jag är född i ett land
där medelmänniskan är ideal
där standard är lag
där den som avvek var jag.

Första dagen jag skulle börja skolan
så stod alla föräldrarna där
ja i den där \"finare\" skaran människor
där de allesammans blev upplysta av andra
om vem jag var.

- \"Låt inte era ungar vara med honom, han e en sån där tattarunge\"

Och nej, det är inget jag själv hörde
eller visste heller för den delen
om det inte var för att någon många många år senare
berättade. En av föräldrarna.

Men då visste jag faktiskt redan varför
man alltid gick själv på rasten.
Varför ingen ville vara kompis med mig
och varför \"fröken\" lät mig vara min egen grupp.

Min bror är ett år yngre än mig och vi hade samma barndom
det vill säga han fick lika mycket stryk som mig
av mamma.

Men han var inte som jag, han var alldeles för känslig.
Det var något som hände och det blev riktigt fel
det hade nog redan spårat ur, långt innan pappa dog
pga av han som körde rattfull.

Min bror fick nog lika fint intryck av samhället, som samhället sedan fick av honom. Nu sitter han i tryggt förvar i kriminalvårdens långa korridorer.

Och gissa hur många gånger socialtjänstemännen har kliat sina huvuden och frågat:

- \"Hur kunde det gå så snett här?\"

Dom ser inget, varken dom eller lärarna eller grannarna eller några andra \"vuxna\". Ingen såg att jag och min bror blev misshandlad där hemma, ingen såg att pappa var alkoholist, ingen såg att vi inte fick ha vänner eller vara som andra barn. Ingen såg någonting.

Ingen vill se. Jag menar, varför bry sig om en tattarunge?

Och skulle jag berätta mer, beskriva detaljerna som bränt sig fast i mitt minne, då blir jag anklagad. Då ljuger jag.
För va fan, sånt händer ju bara inte, det vet ju alla! Eller hur?

Om ni undrar vad jag menar, så titta lite på dig själv. Vad tror du om mig nu? Antagligen att jag är en självmordsbenägen ung man som är deprimerad, utmobbad och antagligen punkare (eller något annat extremt). Det ville socialtjänsten tro när jag var yngre iallafall.

Men tänkt vad chockerad du då blir, precis som alla andra som springer på mig, ja dom som fanns runtomkring mig när jag växte upp.

Jag läste faktiskt färdigt på NV-linjen, jag gjorde lumpen och fick bra vitsord, jag läste till ingenjör på högskola och jag jobbar som tjänsteman och tjänar bra mycket mer än alla de andra. Jag har en egen lägenhet, centralt i stan, och en ny fin bil och en ny motorcykel och allt annat som skulle gjort \"dom\" lyckliga.

Jag är fortfarande lika ensam, som jag alltid varit.

Men jag har vant mig.