Seriöst. Vad är det för fel på mig?
varför måste jag se någon sämre
bara för att övertygas
att jag inte är sämst

Varför måste jag höra snälla ord
minst hundra gånger
innan dom sjunker in
och jag fattar
men då kommer ett elakt ord
och allt börjar om

Jag har försökt prata med månen
men inte ens han lyssnar
eller det kanske är en hon
eller så är månen bara en livlös klump
men vad spelar det för roll
när inte ens jag själv lyssnar?

Och varför kan jag inte behålla glädjen?
och varför finns det humorprogram
det det inte går att skratta
jag kan inte skratta till sånt
även om det är hur kul som helst
det går inte
nepp.

Hela jag är en avundsjuk prick
och jag hatar mig själv
när det där lilla extra gnället kommer
fast jag vet att jag har fel
bara för att få höra än en gång
att jag är fin, att jag är bra

Varför kan jag inte se någon som verkligen är perfekt
(nej, jag vet att ingen är perfekt,
men så nära man kan komma då)
utan att jag själv
blir grå
blir tjock
blir ful
blir töntig
blir blyg
blir Freya

Nej
nu kom det där igen
jag är bra
jag ska inte vara dum mot mig själv

Jag kan faktiskt acceptera att folk är bättre än mig
men bara om jag visste det enda från början
och inte blir överraskad
men det är så jag är
och man ska tydligen vara sig själv
även om man inte gillar sig själv

Och jag hatar mig själv nu
för jag vet inte om jag skriver det här
för att jag verkligen känner så
eller
för att jag bara vill höra några gånger till
att jag är fin, att jag är bra
fan.