en dag stod jag å titta ut när jag fick syn på dig...
jag stod å titta ut när jag bestämmde mig...
dagen där på gick jag ut på gatan ihopp om att få se dig på nära håll,
den dagen svek du mig...
dagen där på fick ja veta, du fanns inte kvar längre...
de gick rykten av å an...men de finaste jag minns som om det låg i min hand...
dom glodde med stora ögon och me viskningar bakom min rygg men ja visste exakt vad dom prata om...
dom prata om det där...
det där lilla rycktet...fiint som satan det var,
jag förstår inte varför dom titta så surt när dom gick förbi...jag menar det där rycktet var jö så fint...eller??
jag förstår inte,varför förstår inte DOM??
rycktet som var så fint smutskastade dom med bara ord!
hans sista ord han lämmnat var så fina...så fina å ämnade åt mig...jag är hedrad för dom orden jag tycker dom var fina å tar dom som något possetivt...nu har jag fått nog av orden och blickarna i min rygg...om ni inte förstår så gör dom faktist ont!!
med hans ord i min högra hand,era ord i min rygg och en ros svart som natten i min vänstra hand tar jag steget,det sista steget jag någonsin tar,steget utför, utför klippan mot havet jag far.med vinden i håret å tårar i ögonen faller jag ner,jag känner den salta smaken i min mun.håret blir blött å tårarna försvinner in med havet.det ända jag hör är det dunkande saken i bröstet som folk kallar hjärta något som dom förknippar med kärlek något jag inte förstått vad det var fören nu nu då jag fick dom där orden av dig...

\"man dör för den man älskar...\"