Att glömma är något jag tror alla skulle vela, att drömma är någat man skulle vilja dröja sej fast vid.

Men att sedan få ett besked man inte vela, att se det där lätta fördriva, att sedan bara kunna leva i ett mörkt rum, att vara fast bland fyra väggar skulle ingen vilja.

Att det ska behövas kännas så jobbigt inne hos en, men att beöva gå med ett leende på läpparna mot andra, kan kännas bra jobbigt i vissa fall.

Att lyssna på hööög musik kan vara lätt roat, att lyssna tills man inte hör något mer, är som att få en dos förlamning i kroppen.
Men att vilja ha förlamningen i kroppen istället för musik i öronen är väl inget man ska önska?

Men att sedan träffa en person som får en att glömma är en lycka man sent får glömma.
Å tacka gud vet jag, att vissa kännslor man ej vill förtöja.

Tackar, jah vem ska man tacka för lyckan man får? gud eller personen i fråga?

Jag väljer nog personen, för gud har jag aldrig litat på, däremot djvulen som får mej både att känna sorg och hat, för det är två kännslor jag råkar vara bekanta med.

Att längta till dagen, eller att natten ska komma så att man förtvivlan ska glömma och då få resa till drömmens värld är något man gör.

Att drömma är en lycka vi har, att få glömma det hemska som vart.

Trött nu på frågor jag får; hur jag mår, hur jag är.

Vilja förtvivlan få bort, omöjligt med suddet jag fått.
Vad är det för jävla sak, att kunna sudda ut blyerts men ej de mina besvär jag vill få bort.

Nu jag sluta skriva måste annars jag kramp i mina fingrar får.

Ha det gött å sluta grubbka över sår du fått.