Hennes hand var kall i min. Våra fingrar sammanflätade, vilande i varandra. Luften kändes kall mot våra oktoberrosiga kinder och tystnaden vilade över oss som ett tjockt duntäcke. Vi gick tätt ihop. Tätt, tätt, tätt. Nästan som om vi klamrade oss fast vid varandra, rädda för att släppa taget. Ingen av oss sa något. Det var som om den klarblåa himlen, den friska luften och träden som stod i brand talade sitt eget språk med oss. Eller snarare sjöng, kanske. Vackra toner som försiktigt smekte våra sinnen.

Vi andades i takt och fortsatte att gå åt samma håll utan att någon var riktigt säker på vem som styrde. Som om någon osynlig kraft ledde oss på samma spår; fick oss att välja samma vägar. Vi gick mot parken. Gruset krafsade under våra skor. Alla ljud blev så tydliga i den massiva tystnaden. Krafset var konsertvolym i våra öron, som en rytmisk bastrumma som höll takten. Krafs, krafs, krafs.

Jag tänkte på hennes läppar och på hur de hade format de där orden för bara några veckor sedan. Orden som hade varit så svåra att tro på, som hade vänt min värld uppochner. Det gjorde så ont att minnas, men ändå kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på det. Jag kunde fortfarande se det så tydligt. Som ett fotografi med perfekt skärpa; hur hennes ögon hade glittrat när hon berättade, hur hon tagit min hand och gett den en liten tryckning, som för att visa att vi fortfarande hörde ihop på något sätt. Allt var så otroligt skarpt innanför mina ögonlock, men ändå kändes det så långt borta. Som om det hade hänt i ett annat liv.

Över parken låg ett magiskt skimmer. Plötsligt befann vi oss i en scen i en film. Jag ville inte missa en sekund av det här ögonblicket. Jag tvingade mig själv att hålla ögonen öppna tills det att de började tåras och jag helt enkelt var tvungen att blunda för att smärtan blev för olidlig. Hon märkte inte tårarna som långsamt rann nerför mina kinder.

Trots att det var söndag eftermiddag var vi nästan helt ensamma i parken, så när som på någon enstaka pensionär eller en och annan joggare. Som två skuggor i det färgsprakande landskapet gled vi försiktigt förbi.

- Tror du han anar något? frågade hon plötsligt, och jag slungades obarmhärtigt tillbaks till verkligheten. Jag hade inte förstått vad hon sa. Hon tittade frågande på mig, försökte suga ur ett svar från min tomma blick, men lyckades uppenbarligen inte.
- Tror du han anar något? frågade hon igen. Då överföll plötsligt insikten mig. Smärtsamt grep den tag om mitt hjärta, körde in sina nyvässade klor - djupt, djupt - och slet skoningslöst upp såren från förra gången jag hade träffat henne. Jag hade inte ens fått en chans att läka dem.

Jag sa inget. Stirrade rakt framför mig och fortsatte gå, nästan mekaniskt. Parken hade börjat bli suddigare: träden tycktes inte längre lika färgsprakande och det magiska skimret var definitivt borta. Jag började få svårt att gå rakt, det kändes som om jag skulle explodera vilken sekund som helst. Smärtan var så våldsamt intensiv och jag visste inte var jag skulle göra av den. Jag hörde att hon sa något med en orolig ton, men jag kunde inte längre urskilja orden. Hennes allt mer stadiga grepp om min vänstra arm blev till en lätt smekning och det var som om allt gradvis tappade sin intensitet.

Jag svävade i ett vitt vakuum. Outtalade ord gled tyst förbi och det enda som hördes var slagen från mitt eget hjärta. Som konsertvolym i mina öron, en rytmisk bastrumma som höll takten. Dunk, dunk, dunk. Livet pulserade där inne.

Sedan blev det tyst.