Det står en grå kostymnisse i min tv ruta,
skriker ut en massa siffror och statistisk,
trots att de flesta gett upp hoppet om världen.

I nästa sekund möts jag av massor
chokladbruna ögon,
men ögonen är rädda,
och när dem zoomar ut ser jag
att de håller varsitt vapen i handen.

De är 15 år, nästan lika gamla som jag,
men redo att dö för sitt land.

I tidningen möts jag av en tjej
med blont hår och havsblåa ögon,
hon blev våldtagen när hon gick hem
från en kompis,

hon ser så liten ut där i tidningen,
sådär skör.
Hon är bara 14 år, endast barnet,
och frågar sig varför.

Det kunde ha varit jag som stod
med ett vapen i min hand
och trott att det var min blinda tro,

det kunde ha varit jag som någon
rivit sönder inifrån,
krossat tilliten på världen,
och tagit ifrån mig min framtida trygghet,

det kunde ha varit jag
som frågat mig varför
och stilla gråtit mig till sömns.