Om ifall att man längtar riktigt mycket och gläder sig i förväg
brukar det gå åt skogen.
Därför ingen glädje förrän solen gått ner.

Jag brukar beställa stol i flyget med extra benplats - så även denna gång.
Nedresan hade blivit fel men hemresan fungerade. Serveringsdamen hade
så mycket förnuft - hon tog bara betalt en väg.

Väl framme möts man av uniformerade flickor som viftar i luften med namnet på den resebyrå de företräder.
” Vilket Hotell skall Ni bo på? : frågar hon.
Här brukar jag aldrig svara - lämnar fram biljetten där allt står.
Hon frågar en gång till.
Inget svar - bara en pekning på biljetten.

Dessa damer vill att man skall säga namnet och har glömt man ett tankstreck eller säger en bokstav fel - kommer rättelsen omedelbart:
” A´ha Ni menar. ” Det är slut för min del tt bereda dem denna glädje.

Efter en stund kommer det: ”Ni skall åka med buss 42 - tyvärr har den
inte fått parkering ännu - vänta där ute bland de andra så hämtar jag er sedan.”

Paret efter mig får samma besked - de går ut - ställer sig i en grupp - jag
också. Efter en stund frågar jag: ” Var det så många tyskar med från Sturup? ”
” Inte vad vi vet. ” Vi gick tillsammans från grupp till grupp och lyssnade
på olika språk.
Plötsligt hittade vi svenskar - men de kom från Landvetter.

”Jaså här är Ni - det var därborta Ni skulle vänta. ” Hon hade bråttom. Strax var vi på rätt plats - det var bara ett men - de andra hade försvunnit.
De hade blivit visade till en annan buss - blandade med folk från Arlanda.
Vi tre som höll samman kom först på rätt buss.

Guiden gick svettig fram och tillbaka mellan stolarna, Räknade - det fattades två.
Ut för at leta. Plötsligt steg de ombord - tack och lov nu kan vi åka. Nu kom hon glad tillbaka med två nya. Så skulle det räknas - två för mycket. Upprop - handuppräckning då hotellnamnet ropades upp.
Två från Holland vägrade svara.

Efter samtal på engelska blev de visade till taxi - då deras buss hade gått.

Under resans gång fick vi vägledning om hur det var på vårt semestermål
på norska. Jag undrade - drar hon aldrig andan. Nu har jag hört allt tidigare. Jag njöt av landskapet.

Blev mycket uppmärksam då bussen stannade vid hotellen. Plötsligt stannade vi och det till mig upplysta hotellnamnet ropades upp.

Kom in i portierlogen - det var trängsel vid disken. Vet att oavsett om jag kommer först eller sist får jag det rum som är bestämt.

Tittade mig runt - bara trämöbler utan kuddar. ( mormors kökssoffa var bekvämare.)
Så var det ledigt. Med träsmak gick jag fram. Lämnade pass och resebevis.
Förtvivlat letande efter namn och rum.
Stod och hängde - tålmodigt vid disken. En herre kom fram frågade:
” Solo ? ” Eftersom min spanska inte är medfödd svarade jag enkelt : ” Si ”.

Tillbaka till den rara flickan som nu hittat mitt rum - lade en karta framför mig.

Ritade en ring : ” Här skall Ni bo! ” En ny ring: ” Här är vi nu. ”

Jag uppfattade det som en karta över hotellområdet.

” Var serveras frukosten? ” frågade jag. Hon pekade med pennan på ring ett.
” Vi vilken pool använder jag? ” Röd som en hummer - nykokt : ” Här! ”
Pekade på ring ett. Sedan gick hon.

Gentlemannen - mera erfaren - förstod mina frågor - kom - berättade
att jag hamnat på fel hotell.

Tillbaka till soffan. Efter en stund kom han - frågade vad jag väntade på.
” Att bli transporterad till mitt hotell. ”
” Det är inte vår uppgift. ”
” Jag har betalat transporten - ring Ving - tala om att här sitter en borttappad gammal man. ”

Efter en stund - kom en taxi - chauffören talade om att han skulle köra mig till mitt hotell.

Framme kom en yngre seniorita - fick pass - biljett.

Ett strålande leende och frågan: ” Solo? ”

” Vie ” : svarade jag. På väg till rummet tänkte jag. Det var ju franska -
då kan jag det också.

Jag var lovad rum mot poolen. En meter från altanen en tät häck -
sedan ett högt staket. Det har ju ingen betydelse - kan inte jag
se ut - kan ju ingen se in. Det jämnar ju ut sig.

Dagen efter vid frukosten - det kändes som att äta på en skolgård
då det var rast.

Lite vattengympa på tidiga dagen hjälper en dålig rygg att klara sig.
En förutsättning är att den omgives av vatten och att benen kan sprattla.
Efter att klättrat ned för stegen - fann jag djupet nå halva ” gumpen ”.
Jag gick runt - trodde det skulle bli djupare - men icke. Jag gav upp -
kände mig löjlig där jag stod och neg.

Efter fotbadet var det dags för kaffe - nu passade servitören på att
sälja biljett till kvällens ” buffet ”.
” Ja tack om jag får en plats nära - har svårt att gå. ”
Visst fick jag det - så nära - att hade jag vänt stolen kunde jag äta direkt
utan att behöva resa mig.

Plötsligt blev det intressant. Det dukades ut - stolarna vid mitt bord lånades.
Efter ett tag blev jag observant - runt mig satt 25 till 30 barn. Ögonen tindrade som om dom väntade på jultomten. Jag fick en aning klaustrofobi. Innestängd här - tänk om de började gå amok. Icke - det kom en trollkarl med roligt program.
Barnen skrattade som dom bara kan när man inte kan låta bli att tycka om dem.
Nu började mannen i den märkliga kostymen plocka upp även äldre att deltaga.
Kommer han hit försvarar jag mig med käppen. Nu blev det liv på församlingen.
Ballonger skulle blåsas - vridas runt till figurer - smällas. Två engelska damer trängde sig in - ville bjuda på kaffe - för att rädda mig. Vi tre fick en trevlig afton - utbyte från våra olika hemländer och resor.

Dagen efter skulle de resa hem och jag försöka byta hotell.

’Där hände lika mycket - så jag återkommer.