De hade tydligen väntat på honom, de hade trummat ihop sig till en trupp av fast beslutna kämpar. De skulle hämnas, tortera honom med sparkar och slag.

Hon hade berättat alltsammans för dem. Hur hon och hennes vänner farit till Huvudstaden för att göra av med stålar. De skulle gå i affärer och leta upp en massa drömmar och betala för dem med studiemedlen.
De skulle fira på krogen, gå på bio på de stora fina salongerna och visa upp sig ordentligt för staden. Sina drömmars stad. Hon hade frågat Honom om Han kunde tänka sig att träffa henne och hennes vänner.
De kom överens om att träffas på MacDonalds. Så träffades de. Och hennes drömmar gick genast all världens väg. Det var Hans fel alltsammans. Det var hennes drömmar, hennes förväntningar på Honom. Allt hon hade byggt upp, allt hon pratat med tjejkompisarna om. Att Han var så underbar i breven. Att Han var så underbar i telefonen. Hon hade hela tiden berättat för dem om Honom. Alla veckor av förberedelser innan resan. Under hela resan ner, hade hon berättat om och om igen, om Honom. Om hur Han skulle se ut, om hur Han skulle ta henne med storm. Det skulle bli hennes stora dag. Att få träffa Honom. Och hur Han skulle se henne, beundra henne, ge henne alla komplimanger. Han skulle få henne att skina och hennes kompisar skulle bli alldeles jätteavundsjuka. De skulle nästan hata henne för att Han var hennes, var till bara för henne.
Men så när Han äntligen kom, då dog drömmen med en gång. Okay, de beslöt sig för att låtsas som ingenting. De åt, drack och satt nästan alldeles tysta. Hennes kompisar pladdrade på förstås, trots hennes blickar mot dem som sa åt dem, med syra i blickarna, att vara tysta. Kunde de inte se hur hon led?

Nu var han på väg. Hon hade berättat för dem hur han såg ut, var han bodde. De förberedde sig noga med att berätta för varandra hur de skulle ta honom, ge sig på honom utan att säga någonting. De skulle bara slå honom, sparka honom. Förklaringen skulle han få först efteråt. Då skulle de berätta för honom, så som hon hade sagt det.

Där, nu såg de honom. Han var ingen liten grabb precis. Men de var fyra stycken. Och de var förbannade på honom. Han hade förolämpat deras prinsessa. De var hennes tjejkompisars killar, men de hade lovat henne. De skulle göra processen kort med honom.

Nu var han i jämnhöjd med dem. Han såg dem. Han såg på dem. Han var ensam. Där stod de en stund. Ledaren, som var den kortare av dem kunde inte hålla sig. Han skulle komma att bryta mot reglerna, men han måste få det ur sig.

-Det är du som är...?
-Ja?
-Du har ju brevväxlat med och träffat...?
-Visst, och det är förstås ni som har kommit hit för att straffa mig? Hon berättade om att ni skulle komma. Jag berättade förstås som det var med en gång, för att hon skulle få chansen att dra sig ur, rädda ansiktet, ja du förstår?
-Visste du att vi skulle komma? Hon sa ingenting till oss.
-Jag trodde faktiskt att ni inte skulle komma. Jag sa ju att jag berättat för henne vad som skulle hända om ni dök upp. Även jag har en vän skall ni veta. Jag berättade henne precis vad som skulle hända om ni var korkade nog att dyka upp.
-Var lagom stöddig. Du är en och vi är fyra.
-Just nu är det bara jag mot er fyra. Men min vän är på väg. Vi skulle mötas en bit neråt vägen. När hon inte ser mig där, ja då kommer hon mig förstås till mötes genom att följa vägen upp hit.
-Vad berättade du för henne skulle hända om vi dök upp?
-Att ni skulle hamna på sjukhus förstås, i sådär en tre veckor framåt minst. Jag är ingen slagskämpe precis, det är sant. Men jag bär alltid på mig en ganska bra kniv, en sådan där dyr och fin fiskekniv. Jag har funderat på det här med att bli angripen. Om jag blir det och måste försvara mig genom att bruka våld, har jag bestämt mig för att använda mig av kniven. Varför nöja mig med att bara skada dig, när jag kan få nöjet med att döda dig. Det är mitt försvar. Och min vän, hon har i och för sig inte någon kniv, men hon är en jäkel på att slåss. Har tränat kampsporter i gott och väl ett tiotal år nu. Hon klarar ledigt av tre av er medan jag gör vad jag kan för att döda en av er. Naturligtvis måste jag sedan döda de andra tre också, jag kan ju inte lämna er andra kvar i livet att vittna.
-Du hade ju sagt till henne att vi skulle hamna på sjukhus.
-Ja, jag hade tänkt mig det då. Men nu har jag ändrat mig. Det kommer att kännas mycket bättre att ta livet av er, då kan ni inte komma tillbaka en vacker dag och hämnas.
Se, där kommer hon nu. Tycker ni inte att hon ser ut att kunna ta hand om sig själv? Hallå där, spring inte er väg nu. Hon har ju inte ens presenterat sig än. Hallå där, kom tillbaka säger jag ju.
-Du, vem ropar du efter?
-Det var några som den där tösen i Norrland skickat efter. Du vet hon som hotade med att skicka ner några grabbar att ta hand om mig som hämnd.
-Jaså, de, nå men varför sprang de sin väg då? De har ju inte slagit dig än, eller har de? Du ser inte det minsta blåslagen ut.
-Du förstår, jag berättade för dem att en flicka var på väg hit för att träffa mig. När de fick syn på dig och jag berättade för dem vem du var, ja då tycks de ha fått väldigt bråttom härifrån helt plötsligt. Konstigt, de såg minsann ut som helt vanliga grabbar. De skulle absolut ha velat träffa dig om de bara hade tiondelen av de känslor jag har för dig.
-Den där tjejen var galen. När du berättade att hon ville skicka en skock grabbar på dig för ditt risiga bordsskicks skull höll jag på att skratta ihjäl mig.
-De kanske inte äter hamburgare i norrland.
-Jag tror att det måste ha legat någonting mer bakom än bara åsynen av dig smaskandes några hamburgare. Det verkar helt klart lurt det där.