Det var början på vintern.Trädens grenar piskade nakna vindens hån. Två gatlyktor och saknaden var hos Herr Larsson, så han var inte ensam där han satt i den folktomma parken. Tankarna snuddade vid minnet av Fröken Mörk, denna alltför fantastiska kvinna, som förblev så avskärmad från många andra genom ett försiktigt balanserande på en lina av smink, droger och en svagt trummande galenskap. Hon hade hos honom lämnat ett avtryck av kylig värme och ren perfektionism, men nu hade han inte sett henne på länge. Inte sedan hon försvann i slutet av sommaren, och nu höll deras sista kram på att sakta tona bort, som eftertexter i en film. Men, han suckade, efter vinter kommer vår, och än var han inte redo att ge upp.

Han reste sig, skakade som en hund av sig kylan och vätan innan han började gå längs stigen som ledde till någon annanstans.