Jag sitter på mitt rum och tänker att jag vill ut
Ut från min självbekräftande bubbla
Bort från tvångstankarna som bara uppfyller allt det som jag redan visste
Att långsamt försvinna från alla krav som bara genererar all den prestationsångest som gör mitt simpla liv så svårt

Jag frågar dig om du vill följa med mig ut
Du svarar att det är alldeles för kallt och att du inte vill förfrysa din själ
Och även fast jag gråter, bönar och ber dig så vägrar du att överhuvudtget lyssna och står istället bara kvar Tusen gånger kallare än vad du hade blivit om du följt med mig ut
En annan gång, säger du
Jag frågar förkräckt om du inte skulle kunna strunta i dina principer
Om vi inte skulle kunna ta en annan gång en annan gång
Men allt du ger mig är en kylig blick av avsky
För sanningen är att du inte tål vintern, kylan och snön
Den desimerar dig till noll
Den river sönder och förvandlar dig till ett stillastående andesväsen utan mening
Men du är för blyg för att säga det till mig så därför väljer du istället att långsamt göra slut på mitt lidande

Du låter orden från din mun spruta ut som vassa knivar som flyger genom luften för att sedan långsamt borra sig in i mitt hjärta, mina lungor och mitt kött och du ger dig inte förens jag ligger död ner på golvet utan en tillstymelse till liv

Du ser ner på mig
Jag ser inte tillbaka, för jag är död och förtärd och har börjat lukta
Du lägger dig ner jämte min sargade kropp och skriker och gråter att allt bara var ett skämt
Du skriker att jag har varit som en bror för dig fast att du vet att allt är lögn
Jag är inte någons bror, men jag är lik