De ringde från mitt jobb och sa att jag var sen. Ja, jag har tydligen ett jobb. Jag var tydligen intresserad av pengar under den svunna tiden. Jag gick dit, satte mig i stolen bakom kassaapparaten och jag visste precis vad jag gjorde. Jag förvandlades till en robot. Tick, tack, tick, tack, varsågod, 278,50 tack, tick. Mina armar rörde sig som om de inte vore en del av mig, tar tag i en vara, drar den till mig, vrider och vänder på den tills mina ögon hittar den lilla streckade rektangeln som bidrar till ett litet, men irriterande pip när man riktar det mot glasskärmen på datorn. Släpp den, ta nästa, upprepa samma procedur. Var försiktig! Det där är ägg, lägg de åt sidan så inte nåt tyngre krossar dem. Det ploppar upp en siffra i rutan – säg den högt, glöm för guds skull inte att säga tack. 73 tack. Ta emot små, skrynkliga papperslappar med fula betydelsefulla människor på. Ta väl hand om dem, stoppa dem på sin plats; de är tydligen väldigt värdefulla. Allt kretsar kring dessa små pappersbitar har jag märkt. Förkasta alla tidiga teorier om hur jorden kretsar kring solen, glöm Keplers lagar – de är ingenting värda. Jorden kretsar runt papperslappar med siffror på och ingenting annat.

Skrattretande.

Allt detta gör jag för att i slutändan själv hamna i kön, för att själv lägga upp mat på ett rullande band, se någon annan sitta där och pipa och säga tack.

Feta människor som bara köper godis, skrynkliga människor som bara köper cigg, stinkande människor som bara köper öl, smala människor som nästan inte köper någonting, ensamma människor som bara vill prata. Barn som tjatar, mammor som ger efter, pappor som muttrar. Tanter som tar lång tid, män i kostym med skinande kort, överklassbrudar med prada-väskor.
Man ser mycket, när man är en robot.