Jag tror, att jag kysste dig för ivrigt.

Kläder revs omkull, dit de for,
mot taket, golvet, tavlan
och lampan där invid.

Du försvann bort,
bort i stundens hetta,
bortom tankars milt sunda förnuft.

Jag rev, du slet och sa en sista gång

Älskar dig

Passionerat hett efter täckets förivran,
du bittert grät, åt vita fläckars spår. 

Fan ta mig, förlåt!
Hur kunde vår kärlek,
så lätt förleda oss? 

Jag log, du skrek

GÅÅÅ! FÖRSVINN!

Aldrig mer igen, skall vi, springa mot varandra,
vid mötandet på gatan, utanför Nordens Stad.
Aldrig mer igen, skall vi, någonsin igen... säga Hej.

För du hatar att älska mig,
som vi gjorde då.