Krackelerad cement. Smygtittandes
efter morgondagens stjärnfall
som föll.

Släcker en sista strimma ljus, ögons lyrik
sluter tystnad till viskande kallelser,
stöper nya världar bortom

blodtörstiga själar som förgör
innan vidrörandet av änglar bänder vinden
vidare till nästa våning.

Barfota fötter
hasande steg
över svart asfalt och röda tårar,

en kyss förväl på isblå ögonlock.

Minnet av förflutna skepnader
dansar gryningen välkommen
i gatlampeskimmer,

pulserar mitt hjärtat
med förbjuden lycka

när världen slukar en främling,
främlingen slukar världen,

och tänder eld på dina
änglavingar

men livets
gnistor

bränner
mitt
nyckelben.