Första dagens samtal.

Albert Knutsson hade just diskat efter lunch. Han hade klämt i sig en hel stekt makrill med potatis och stuvad spenat, och var rejält mätt. Ensam i sin trerummare, njöt han av livet. Pensionerad från sjömanslivet, hade han flyttat åter till hembygden. Sjömanslivet hade gjort det svårt att skapa något fast förhållande, och de kvinnor han haft, hade heller aldrig pockat på att de skulle gifta sig. På något vis hade de alla haft känslan av att det skulle stöta på patrull. Att det skulle vara ett dödfött projekt. Han bodde ensam, men hade många vänner, och trivdes bra med hur livet utvecklats sig. Föräldrarna var ör länge sedan döda, och han hade bara sig själv att tänka på. En lugn och behaglig tillvaro som var helt fri från stress.

Pensionerad sjöman sedan några år och desillusionerad över dagens samhälle,. Det var söndag eftermiddag och han hade just varit ute på toaletten och kissat. Med en bok i handen, tänkte han lägga sig ovanpå sängen, läsa och ta det lugnt. Och eftersom vädret, med regn och en frisk vind från sydväst, inte kunde sägas inbjuda till någon promenad, ansåg han detta vara ett bra alternativ. Med Tom Sharps "Riotious Assembly", hade han just lagt sig tillrätta och beredde sig på en underhållande stund. Han slog upp boken med hjälp av vykortet, han stuckit in mellan sidorna. "Just det. Här var det. Det var här jag slutade förra gången". Han suckade belåtet, makade sig bättre tillrätta och skulle just fortsätta läsningen av Tom Sharps tokiga berättelse, då det brakade till borta i hörnet.

- Va fan va det, muttrade han ilsket och stoppade åter in vykortet i boken.

Besviken över att åter behöva kliva upp ur sängen, just när han kommit så bekvämt på plats, reste han sig för att ta reda på vad som hänt. Just att muttra eller prata för sig själv, var en ovana han i sin ensamhet hade lagt sig till med. I hörnet vid bokhylla såg han orsaken till ljudet. Ett krucifix med en kristusgestalt i brons, som han i fyllan och villan en gång köpt i Spanien, hade lossnat från väggen och ramlat ner.

- Jaså, var det du som trillade ner? Ja, ja, du orkade väl inte hålla dig upp längre. Nå, då får jag väl ta och hänga upp dig igen.

Han böjde sig mödosamt ner. Ryggen hade tagit mycket stryk under åren till sjöss. Han och tog upp krucifixet och synade det, och märkte att spiken på vilken det hängt, hade släppt sitt tag. Efter att noggrant synat golvet, hittade han den.

- Aha, där ligger du din krabat.

Stönande böjde han sig åter ner och plockade upp den urfallna spiken och synade den.

- Jaså, den har visst lossnat .... Den borde nog varit lite grövre, men den får duga tills vidare. Jag får slå i en ny senare.

Han klämde tillbaka spiken i det gamla hålet, och nagelfor därefter krucifixet.

- Nåja, men du ser i alla fall ut att ha klarat smällen mot golvet ..... Hm, men själva korset är väl inte riktigt vad det har varit. Det skulle behöva få sig en riktig upputsning ..... Ja, det skulle nog du Jesus också behöva. Ja, ja, åldern tar ut sin rätt. Men jag lovar dig att jag skall slå i en ny spik senare, så du slipper ramla ner igen. Din stackare, du fick så mycket stryk där nere i Palestina, så du har sannerligen fått dun beskärda del.

Han hängde upp krucifixet på sin plats, och knallade tillbaka till sängen för att på nytt försöka få sig den lilla avkopplande stunden med Tom Sharpe, han hade bespetsat sig på. Men just då han stod framme vid sängen, hörde han det för första gången. En mild, lite förebrående röst som sa:

- Tack, men kan jag verkligen lita på det.

Albert, som var på väg att lägga sig och endast hade hunnit svänga upp ena benet, stelnade till mitt i rörelsen.

- Va fa ....

Han tog ner benet, vände sig om, och satte sig på sängkanten. Så svängde han sakta huvudet mot platsen där krucifixet hängde.

- Inte fa ... Vad i hundan är det som ....

- Tyst Albert! Vakta dina ord. Tänk på vem du talar till.

- Men vad i .... Herregud, det kan inte vara möjligt. Det ... det är ju ....

- Jo det är just vad det är. Men det är inte Herren Gud, utan jag, Jesus hans son.

Albert ruskade på huvudet i ett försök att klara tankarna. Han måste hallucinera ..... eller åtminstone drömma. Förvirrad nöp han sig hårt i armen. Men det hjälpte inte. Fortfarande kunde han höra hur kristusfiguren pratade:

- Jo du Albert, nu blev du allt förvånad. Riktigt tagen på sängen, om jag får uttrycka mig så. Tänk att jag har hängt här på väggen ända sedan ...... Ja ända sedan du hängde mig här. Och här har jag hängt utan att du ägnat dig minsta tanke åt mig. Få se nu, när var det jag kom hit? Det var väl ..... Jo, det är nästan två år sedan nu. Och här har jag fått hänga i all tysthet och samla damm. Hela tiden med ditt muttrande och svordomar. Inte precis någon hugsvalelse för en korsfäst individ. Men nu har jag bestämt mig för att det får vara nog. Du kan inte fortsätta, som du gjort. Det är faktiskt på tiden att du rycker upp dig och ändrar ditt leverne.

- Ändrar mitt leverne? Rycker upp mig ....... Jag har ju faktiskt ryckt upp dig alldeles nyss ... Från golvet. Skulle förresten inte jag ha rätt att få ta det lilla lugna på gamla dar. Har inte jag arbetat tillräckligt kanske?

- Jo, jo, visst har du arbetat, och det har du gjort bra. Men jag tänkte mer på din andliga och själsliga sida. Det är sannerligen på tiden att ägna sig åt de djupare frågorna ... åt filosofi ... Om liv och .....

- Jaså, skulle jag inte ägnat mig åt de filosofiska spörsmålen, säger du. Kanske är jag inte tillräckligt klok för din smak. Men det skall jag säga dig, att alldeles obildad är jag faktiskt inte .... Om du nu skulle tro det. Jaha, hmm, och det var filosofi du tyckte jag skulle ägna mig åt. Gud sägs ju vara Allvetande, men hur är det egentligen med den egenskapen hos dig? Du borde i så fall känna till att jag faktiskt har försökt mig på även det. Även om jag inte vill påstå att jag begripit så värst mycket av det. Men få se nu ..... Filosofi betyder ju, om jag inte mins fel, "kärlek till vishet", och det är klart att jag inte vill gå omkring här på jorden som en enfaldig stackars sate ....... Så därför har jag faktiskt också försökt skingra dimmorna i mitt vetande ...... Minns jag läste, det var i Grekland man började studera frågor om hur allt hade kommit till, och om vad som var rätt eller fel...... Hmm, och det var minsann sex hundra år före du föddes. Har du tänkt på det?

- Tvivlar du på min kunskap Albert?

- Nja, det vill jag väl inte påstå. Men det verkar faktiskt, som om du tvivlar på min. Och du som borde veta bättre.

Det blev tyst för ett ögonblick. Det verkade som de båda begrundade vad som sagts. Så bröt åter Albert tystnaden:

- Nej, jag måtte inte vara klok. Här står jag och pratar med en bronsgubbe på ett kors. Drömmer jag, eller har jag hamnat mitt inne i en historia av Giovanni Guareschi ..... Om Don Camillo och den där kommunisten till borgmästare ........ Vad det nu var han hette .... Peppone. Just det, Peppone, var det han hette. Men .....

Albert vände sig åter mot krucifixet.

- Hör du Jesus. Om man tänker efter, så kan man väl tycka att det ligger en gnutta av likhet i den där historien och vad som sker här ...... Förresten, har du träffat den där landsortsprästen, Don Camillo någon gång, eller är det bara förflugna fantasier av en tokig författare ......

- Du vet själv att det bara är en fantasifull berättelse. Men för övrigt har ja ofta kontakt med människor ..... Om både det ena och andra.

- Jaha, och nu har du alltså gett dig tus ....., förlåt, bespetsat dig på att göra mig till en bättre människa. Är det kanske det du är ute efter. Nå vad säger du?

Men han fick inget svar. Denna gång var bronsfiguren på det lite spruckna korset tyst. Albert stod ett ögonblick och stirrade på kristusfiguren medan han muttrade:

- Mjaa, den ser allt lite smutsig ut. Jag borde nog ta och putsa upp den i morgon ..... och samtidigt slå i en ny spik.

Med en suck, äntrade han sängen för att äntligen få ta sig an Tom Sharpe.

Läsningen gick dock inget vidare. Hur han än försökte koncentrera sig på händelserna i boken, gled tankarna oavbrutet in på händelsen med det nerfallna krucifixet, och på samtalet med den korsfäste kristusfiguren. Tankarna virvlade runt i hans huvud. Ena stunden funderade han över om det möjligen kunde vara tecken på en begynnande demens som rört om i hans hjärna .... För att ögonblicket senare i stället tro att det bara varit en tokig dröm. Oroligt vred och vände han sig i sängen, men eftersom han omöjligt kunde koncentrera sig på läsningen, gav han upp och lade ifrån sig boken. För att, om möjligt koppla bort tankarna, gick upp ur sängen och tassade ut i köket. Där kokade han sig en kopp snabbkaffe samt bredde sig en smörgås med kalvsylta. Förgäves letade han i kylskåpet efter inlagda rödbetor, och muttrade förbannelser över sin glömska att inte köpt hem några. Efter att ha ätit smörgåsen och druckit kaffet, gick han ut i badrummet, där han först borstade tänderna och tvättade sig, varefter han återvände till sovrummet och kröp i pyjamasen. I hopp om att få höra ytterligare några ord från kristusfiguren, satte han satte sig ett ögonblick på sängkanten och betraktade honom. Men han förblev tyst. Tydligen tyckte han att det var nog sagt för dagen. Albert suckade och kröp ner under täcket medan han bestämde sig för att det hela nog ändå bara varit inbillning.

* * *