Något ljust strålar i mina ögon, trodde det var solen, som tvingade mig att stiga upp. Solen, och månen, mina
Ständiga fångvaktare. De vakar som hökar, bestämmer över mitt liv, över mina tankar. Jag känner aldrig för att
lyda dem, som en upprorisk brottsling. Fast om jag ständigt skulle följa mina dumma känslor skulle de aldrig
släppa mig ur sikte, jag skulle vara fånge, för alltid. Dag ut och dag in. Då gör jag hellre uppror mot mig själv.
Stänger inne mina känslor istället. Då bestämmer jag, allting. Det blir mitt liv jag lever.
En svag bris vidrör min kind okänsligt. Vänder mitt huvud åt sidan, ett slag som får mig att blicka bakåt. Jag fortsätter låter mina fötter vara melodin som visar vägen. Men de springer, rymmer ifrån mig, De är inte till någon nytta, men de är en del av min kropp. Varför måste alla titta igenom den? Jag är inte målad med osynlighetens färg, även fast önskan funnits där..
Tittar ilsket ner, ger de olydiga ett regn av tårar. De skrattar bara åt samhället. De är en del av mig. Det är jag, som hånler. Men jag vägrar! De ska ta mig framåt, men inte så här fort.
Frosten, finns där, ett täcke. Snön har ännu inte kommit, för tidigt för det. Någon där ute stämmer en gitarr, ett försök att ändra världen runt omkring. Bagarna måste vakna tidigt för att få doften av nybakat att sticka mig som nålar, göra mig sjuk.
Gitarren, den går inte att stämma, den skär sig till min melodi, men låtsas ändå som om allting är som det ska vara. De andra hör, att vi inte, hör ihop. På något konstigt vis, når inte verkligheten mina tankar. Fast jag syns ju inte, så det är väl inte så konstigt vid närmare eftertanke.
Myggorna stör sömnen, en mygga i alla fall, den låter som tio stycken. En mygga, en obeskrivlig smärta, den dör. Men jag kan inte döda den, aldrig. Den dör ändå av sig själv, hör inte hemma när den svaga brisen blivit till snöstorm.
Försöker nynna med till fåglarnas hurtiga kvitter, synd att inga sånglektioner funnits.
Ett mönster av skuggor viskar åt mig, att vakna, sakta , i min egen takt. Klarar, bara inte, att bryta, mot regler, en dag till, de släpper mig aldrig då, någonsin, de strikta myndigheterna. De drar upp persiennen, tvingar mig okänsligt att sola utan solskyddsfaktor.
Vill verkligen inte vara elak, så flyr inte längre från dem. Låter de, istället fly med mig, ett otroligt dubbelspel, utan ände.
Ser återigen hur de gröna bladen, tappat färg, den gröna färgen existerar bara i mitt huvud nu för tiden. Har aldrig varit skicklig nog att sköta krukväxter. Det förblir helt oförändrat. De fortsätter, att vittra sönder som min gamla rostiga ring.
Vägen, när blev den så lång? Försökte säga till melodin att inte spela så fort, men den ostämda gitarren eggade upp den att fortsätta, så snabbt, att jag aldrig skulle hinna ikapp.
Resten, de som, inte hjälper till, de försvårar. Ensam är inte så stark, men vi är fler nu…Tretvinnat band håller längre. Vi kan vinna mot deras vrickade tankar. Men dag och natt, har ändå alltid vandrat hand i hand. Ett tvinnat band av sytråd, håller inte ens för den svaga brisen som brukar vidröra min kind då och då.
Världen, är Tellus, de är fångvaktare allihopa, och jag är Pluto. Men ändå har de stenkoll, samtidigt som jag blir utelämnad igen. Efter att ha vandrat, mina steg, varenda simpla eviga dag, börjar förståelsen nå mitt sinne. Förståelsen om att vägen inte har ett slut. Den blir längre , eftersom tankarna, gjort mig till boskap, som inte bryr sig om herden.
Innerst inne vet det galna frosttäcket, att en stark arm, finns där, som smälter bort, det frusna. Innerst inne, tänker de inte spränga den sköra såpbubblan, innerst inne. Men deras tankar, styr dem, inte mig, inte helt och hållet , omöjligt. De är oftast fler. Mina glasögon förstördes av melodin för längesedan. Men deras mörker, är det som gjort mig blind. Jag bländas inte längre, av midsommarsolens iskalla strålar.