Blir till ett ingenting av raseri, blindheten ger en trygghet om att inte förmildra, ge det som förtjänas. Innan de mjäkiga orden till ursäkt, innan de sorgfyllda, skälvande, ömkande kväsanden.

Blodet stänker ner mitt ansikte och jag fortsätter att slå. Jag har mer finesser att plocka upp ur bakfickan. Sticksåg någon?

Sakta fylls de urfrästa spåren med rännilar av ångestskri, den bleka vätskan med den frätande doften. Jag drar djupa andetag.

Ja, förlåt dig då, men inte idag. Idag blöder jag ensam.