Det finns ett ord som bara finns i svenskan; lagom. Här i mellanmjölkens land ska det inte vara för mycket, men inte heller för lite. Man ska vara social och glad, samtididigt civilicerad och inte ta för mycket plats. Likt svampar har svenskarna sugit åt sig hela konceptet och dess rön, och vänder utochin på sig själva för att bli allt på samma gång. Knappast lagom.

Ofta är nog människor rädda att bli sedda som personer som anser sig själva bättre än andra. Det är knappt man får säga att man är lycklig utan att någon tycker man skryter. Det man bör, ska, eller måste har i praktiken blivit ett, eftersom svensken följer normer minst lika noga som lagar. Konstant självkritik och kritik som övergått i en daglig klagosång har skapat obalans på Sveriges lagomvåg. Det är bekvämt att klaga, och att fokusera på det negativa har blivit mer regel än undantag. -Herr och fru Svensson ser målvakten istället för öppningarna. Det verkar som varje situation måste vaskas på problem. Antingen är något egentligen bra, men fläckas av ett stort, svart MEN, eller så är hela situatonen ett problem utan ljuspunkt.

När en oönskad situation inträffar till följd av en persons - sedemera ångrade - handlande, konstaterar gärna någon bittert att \"det är lätt att vara efterklok\". Personligen anser jag att det är bättre det än att inte vara klok alls! Är man efterklok har man ia.f. lärt sig något, ägnat en stund åt sund självkritik, och lär inte upprepa samma misstag igen.

Är det inte dags att börja fokusera på det som glädjer dig?