Och så var det dags för farväl.

Jag såg på dig att du visste det. Att du valt det och jag tror att alla tårarna igår kväll, alla maskaratårar på kudden fick mig att acceptera det. Att jag aldrig kommer se dig igen, för du klipper alla banden nu och jag står kvar med tårar i ögovrån.

Vi träffades kl 12 på Gustav precis som det var bestämt, gick runt. Brydde oss inte om att gå in i en enda affär och låtsas som om allting vore som vanligt. Du visste att det inte var det. Jag visste att det inte var det. Det var inte lönt att låtsas. Inte ens för vår egen skull.
Vi gick strax hem till dig. Mycket av det som behövde bli sagt, behövde göras, var inget som vi ville andra skulle se, inte ville andra skulle höra. Inte ville andra skulle veta... Vi ville göra det här på vårt sätt, så som vi alltid gjort saker. Bakom stängda dörrar och leenden som ingen av de andra förstod. Du har lärt dig att läsa mig som en öpppen bok och ser den minsta millimeterskiftning i mitt ansikte på samma sätt som om jag brustit ut i skratt eller tårar. Jag vet att du gör det för jag förstår dig precis lika bra, läser av alla tecken med samma precision. Och allting är inte svartvitt som du vill få dem att tro.

Till en början surrar TV:n i bakgrunden men vi orkar inte hålla uppe de där fasaderna av intresse. Vi behöver inte göra det här, bakom stängda dörrar och vackert målade väggar, i rum med möbler av hög kvalitet och klass. Vi hör hemma här mer än några andra och ändå vill vi båda fly från det så fort som möjligt. Vi trivs inte med det även om vi är födda till det. Det är vår lott. Var vår lott. Nu får du bära det ensam och jag hatar dig för det.
Du sätter på en skiva istället och jag känner igen sången, rösten, musiken. Men bryr mig inte om att försöka komma på var den hör hemma, vilka ord som någon försökt tvinga in den i med ursäkten att den behövde en titel och vem denna någon är, kanske var, och varför. Även om mina tankar ett kort ögonblick snuddar vid tanken. Varför? Men det är en korkad tanke. Man ska inte leta efter svar till varför, de är sällan som man väntar sig och ofta som man önskade att de inte varit och det är bara att acceptera att man inte förstår för först då kan man börja inse sanningen bakom alla fasader coh stängda dörrar som en gång stod på vid gavel och väntade på något bättre. Men som nu gett upp.

Och jag känner den där tunga känslan i luften, som om den vill pressa oss närmare varandra, eller kanske längre ifrån, det är svårt att se skillndaden. Och det blir bara värre och värre och mer och mer pressat tills jag tillslut måste fråga bara för att se till att du inte kommer duka under innan jag gör det:
\"Är du okey?\"
Du ser något förvånat på mig, som om du precis insett att jag är där och som om du inte alls hade märkte hur allting vägde ton för ett ögonblick sedan. Jag får känslan av att jag väckt dig ur dagdrömmar av den mer mardrömslika arten, på hur du ser trött ut, frånvarande och samtidigt tacksam över att veta att det inte stämmde, rädd över att vara i det stora tomma huset när natten kommer. Fast du varit det så många gånger förr i veckor i sträck, månader, så är det alltid annorlunda. Du kan lita på att hon kommer hem. Denna gången är hon helt borta. Död.
Du nickar lite frånvarande, sätter dig närmare och låter en hårslinga som trillat fram framför mina ögon utan att jag märkt det lägga sig bakom örat med din hjälp och jag kommer ihåg att jag tänkte att det aldrig kan sluta väl att ha dig så nära. Att jag aldrig kommer nöja mig med att prata för att jag vill att du ska vara min. Min, min min min min. Och du kommer aldrig vara närmare än nu.

Och jag ser i dina ögon att du vet vad jag tänker och att du viskar \'förlåt\' och jag skakar bara påhuvudet. Biter ihop och ser bort. Ser bort på bordet och ser en bägare. Hon brukade alltid ha röda sidenband där. Jag förstod aldrig varför, och ingen frågade. Det skulle bra vara så. Och nu var de borta. Och om du inte talade om det snart så skulle röda sidenband rinna över dina knogar och sluta med att någon låg på marken, hostadne och blå-gul. Det kunde vara du. Eller för din hand. Jag ville aldrig mer se röda sidenband över knogar. och nu är du så nära att inte klara av gränsen. Jag hör hur de lockar dig. Säger att allt gör över, att alla känslor drunknar i andrenalinet men att allting har ett pris, och de viskar att priset är lågt. Men tro dem inte. Priset är högre än mängden andrenalin, tro mig. Jag vet hur det är att testa gränser bara för andrenalinets skull, att få känna det genomsyra varje ven och veta att du är oövervinnerlig och att du klarar allt. I det ögonblicket klarar man allt. Men sedan släpper det och man blir värdelös och vill ha tillbaka känslan. Vill vara oövervinnerlig igen men det är inte så enkelt. Nästa gång måste man gå längre. Pressa sig mer. Skrämma livet ur sig innan man känner välbehaget komma. Och jag vill bara att du pratar och erkänner att du är rädd ibland. Att du saknar henne. Förneka inte att du saknar henne. Sluta prata om att alla har sin tid för jag vet att du inte accepterar att hon är borta. Jag vet vem du är.

Och nu är det min tur att säga förlåt. För att jag blev tvungen att bryta alla gränser, tvungen att förstöra ögonblicket tills det var över. Tvungen att pressa och bryta och försöka slå sönder den där barriären av stål som du inte släpper mig igenom. Det gjorde ont att se dig ignorera mig, ont att se dina iskalla blickar och veta att du just då inte såg mig som mer än en kackerlacka innan du mindes vem jag var. Ont att sedan höra dig skrika på mig medan du såg mer och mer ut som ett skrämt djur, instängd mellan rummets fyra väggar och de kom närmare och närmare, tillsist var det bara du och jag och du ville ut. Men då fanns det inte längre några dörrar. Du kunde inte se dem. Och jag var inte rädd för dig, jag brydde mig inte om dina skrik längre, dem om hur mycket du hatade mig.

Anfall är bästa försvar.
Du gick mot mig med den där minen och jag kände hur väggarna krympte runt mig också och jag insåg inte att jag backat ifrån dig förrens jag slog i väggen med ryggen. Men jag slutade inte prata. Orden rev dig i bitar medan du skrek åt mig att hålla tyst, att det inte hade med mig att göra, att jag inte förtjänade att hålla på så och annat som inte ska upprepas någonsin. Och sedan den totala desperationen i dina ögon när du insåg att jag inte skulle tystna.Att du inte kunde fly från mina ord, inte kunde fly från dig själv och jag tror inte att du trodde mig när jag sa att det var för din skull, att jag aldrig mer ville se röda sidenband rinna.

Och sen kysste du mig. Eller nej, det var inte en kyss. Det var två läppar, den ena med smaken av läppsyl den andra med smaken av mintkarameller, som möttes och det var så mycket längtan att vi båda glömde bort allt annat. Aldrig har något smakat så gott, aldrig har något varit så vackert och aldrig kommer något ha en så bitter eftersmak. Aldrig någonsin.
Efteråt pratade du. Berättade allt. Och när berättelsen var slut så gick du in på badrumemt och kom ut, med stålmuren intakt och sa att jag kunde gå när jag ville. Att detta inte förändrar någonting. Att du fortfarande kommer resa oavsett vad och att jag kommer stanna här och att jag ska fortsätta mitt liv så som jag alltid gjort, om det så var det sista du såg till skedde innan du dog.Vilket du visserligen inte hade tänkt göra på länge. Väldigt länge. Och du såg på mig igen och jag mindes och jag önskade att det aldrig hänt och önskade att det hänt tidigare. Men framför allt önskade jag att du inte skulle vara så jävla envis och att du inte skulle smaka så otroligt gott. Att hela jag inte skulle vilja ha dig så nära det gick att komma någon.

Men jag minns fortfarande:
En flicka med ryggen mot väggen, en pojke med paniken i halsen och hjärtat i handen. Tårar neför hans ansikte och en smak av mintkarameller och kanske himmeln. En pojke med raserad stålmur och ett brutet försvar, som nyss ställts inför alla faror i hela världen, och som inte ville annat än smaka på en lika rädd flicka.
En flicka som ville ha honom precis lika mycket, men båda med en vetskap om att det var omöjligt.

Det var omöjligt.