Tillsist så insåg jag
att det inte spelar någon roll
om du ler mot mig eller skriker
för du skrämmer mig med din frånvaro
bara genom att existera.

För att du finns betyder att du
faktiskt kan försvinna och
jag behöver din närvaro för
att andas syre och inte vara
död.

Du har aldrig låtit mig falla
från de stup jag letat upp
åtminstonde inte ensam
men denna gången tvivlar jag
på att du orkar hindra mig
från att hoppa.

Och älskling,
jag förstår om du låter bli.

Hon därborta, i det rosa linnet
håller nog inte på så som jag gör.
Och hon i de svarta shortsen
fösöker nog inte få den hon behöver
mest i hela världen att lämna
henne

Och jag menar aldrig att tvivla
på dig men efter allt som hänt
är jag rädd att du också letar
klippbranter snart.

Gör inte som jag, underbar.