Det har blivit något av ett löfte
att jag aldrig ska fälla tårar igen,
för jag orkar inte vara svag
ens i mina egna ögon längre
Jag kan inte sjunka lägre nu

För jag har en känsla av att inget
någonsin kommer bli detsamma,
men jag vågar inte säga det till någon
för de hade alla skrattat och sagt:
Såklart det inte kommer bli.

Och jag vill inte att dem ska
skratta åt mig fler gånger.
Deras skratt river hål i det lilla
självförtroende som jag inte själv lyckas
riva i bitar med frågor om vad jag
gjorde som fick dig att gå.

Och du är min medelhavs sol och
jag känner mig som ett släckt ljus,
eller kanske som en plaskdamm som ser
på en midnatts blå ocean.
Liten och tillintetgjord och
helt oerhört ensam

Och kanske är det därför som
tårarna i min kudde känns
som en evighet av regn.