Så är det dags igen. Upp innan Hin Håle fått på sig skorna. Taxi - tåg - bro - Kastrup. Flyg - buss - framme.
Känner sig som Phileas Fogg. Men ingen Passepatout
följer med. Reser i ensamt majestät.

Egypten - Faraonernas land. Om jag varit där tidigare.

Helt klart.

Förra gången kom jag sjövägen till Alexandria. Första kvällen - efter vi skickat de flesta passagerarna till Jerusalem var det dags att måla staden röd.

Beundrande vi strosade vi fram. Ibland var det så vackert att vi måste sätta oss på en trottoarservering och njuta en drink.

När mörkret föll var det dags för en lokal med tak.
Vi upptäckte ett ställe med musik och vackra flickors magdans.

Ett bord med sköna stolar. Började med stora bägare gott - skummigt öl. Ett stort fat i flera våningar med olika läckerheter kom in - utan vi beställt. En rundtitt visade att alla hade likadant. Allt på små pinnar var gott - men deras friterade räkor glömmer jag aldrig.

Ingenting varar evigt - när det är som trevligast - dags för hemgång.

Tidigt nästa dag var det utfärd. Kairo var målet. Törsten
skulle släckas med Dry Martini - förvarade iskalla i termoskannor.

”En är för litet - två är för mycket - men för säkerhets skull tar vi två. Detta mumlade Sven för sig själv.
Han fortsatte: ” Jag höll på att glömma den fasta födan. ”
Hämtade en burk oliver med sardeller.

Fyra - kanske flera taxibilar började ökenresan. Jag skulle ljuga om jag berättade hur långt vi körde - men vid ett eländigt kaffe stannade alla bilarna. Upp med kylarhuvarna. Motorn skulle svalkas av.

Sven hade haft rätt - en kanna var för lite.

När vi var framme återstod en bit - den skulle man tillryggalägga antingen på häst eller kamelryggar.

Vi stod och tittade förvånat på Sven och föraren som ägde en häst. De drog i vars en ända av tygeln. Plötsligt satt araben på ändan i sanden.
Sven upp på springaren - försvann i full galopp mot öknen.
Under arabens höga jämmer kom Sven strax tillbaka.
Hästen stannade som på film - frambenen upp i luften -
Sven hoppade av - Klappa både häst och arab som fick en stor slant som tröst.

Vänd mot oss sa Sven: ” Nu har jag sett Pyramiderna - väntar här på serveringen - tills ni kommer tillbaka.”
Jag äntrade en kamel. Öknens skepp kallas detta djur.
Bara förnamnet på vad det gungade.

Jag skulle inte vara sämre än Sven - efter mycket om och men samt en slant släppte araben sin kamel.

” Hej hopp ” skrek jag - slog klackarna i sidan på djuret.
Jag tror den tänkte: ” Vill han åka - skall han få åka. ”
Rakt ut bland sanddynerna.
Min enda tanke var - han kan springa i sju dagar utan vatten.

Jag skrek med mina lungors fulla kraft - drog i tömmen:
” Stopp - vänd om - jag skall inte sparka Dig mera. ”

Kamelen tänkte nog: ” Bäst att vända så jag slipper galandet - fortsätter han och dra i tömmen kanske han bryter nacken av mig. ”

Återkommen till sina kamrater lade han sig ned - även det var hemskt.
Han tog ingen hänsyn - tittade bara föraktfullt på äventyraren.

Jag blev erbjuden en rundtur inne i en av Pyramiderna
Araben tog fram en ljusstump på cirka två centimeter,
Tände - vinkade. Jag såg mig själv liggande i en mörk gång - bakom en lönndörr - rånad in på bara kroppen.
Nej - mig skulle dom inte hitta som ett grinande skelett.

Tog plats i en vagn dragen av en åsna.
Fick en stund ensam med Sven som berättade att han varit vid kavalleriet.

” Efter några Dry Martini vill jag alltid rida. ”

Gapskrattade - på det sätt när han hade dubbelmening.

Hundra meter bort låg en förstklassig restaurang med mycket god mat och därtill hörande dricka.

Jodå - Kairo var vackert - det lilla jag minns.

Detta hände nådens år anno 1953