Alla liv präglas av färger. \"I rosenrött jag drömmer\"
Tyvärr blir det inte så. Ofta är det nog svart och vitt
som ibland blir grått, ljust eller mörkt. En del dagar
är om man skall vara ärlig, som Martin Koch skriver :
\"Gyllene solljusa\" i den blommiga lustgård vi själva
skapat.

Min far hade, enligt mor, förmågan att vända allt från
svart till vitt. Vid ett sådant tillfälle, när replikerna for
från köksbordet, där far satt, till köksbänken där mor
stod och skar bröd, hårdnade det till.
Mor vände sig om, viftade med den stora kniven, väste:
\"Edwin, ett ord till och jag är änka.\"
Ytterligare 25 år, levde de tillsammans i vått och torrt.

En vit tuss av bomull höll en gammaldags kökslucka
öppen.
Enligt far, var det tomtens skägg, som satt i kläm.
Varför detta blev gråare för varje dag, förklarades med:
\"Det blir vitt igen när det snöar.\"

Efter nattens första snöfall, var tomtens skägg vitt.
Far hade ordnat detta innan han gick på jobb.
Men barnet trodde på underverket.

Från Danmark hör vi, varje söndag, Giro 413. Ett program,
där man kan \"gratta\" och önska skivor. En ofta spelad är
\"Flickan i den vita sängen på lasarettet.\"
Hon frågar vår, sommar, höst sin doktor, i den vita rocken.
\"När får jag komma hem till mor.\" Slutet är:
\"Nu vilar hon i sin snöklädda vita grav.\" Tyvärr kommer
barndomsvisan, sjungen av både hustruns och min mor
närmare sanningen, då tydligen TBC kommit tillbaka.
Idag 30 nya fall.

En sommardag, efter att ha plaskat i Öresunds
(på den tiden blåa) vatten fick jag magsmärtor.
Åkte till sjukhuset opererades för blindtarmsinflammation.
I en vitmålad sal, låg vi trettio, mer eller mindre dåliga män.
Systrar i vita, stärkta förkläden och hättor, ordnade sängarna.
Vi låg eller stod vid bäddarna. Överläkare, underläkare,
kandidater, systrar som var lite mer än de övriga, gick ronden.
Alla i vitt, så det gjorde ont i ögonen.

Förr hade även Skåne vinter, med snö, enligt almanackan.
Varje barn hade en sparkstötting.
Dessa ersatte cyklar. Kanaler och Pildammarna frös till.
Någon skottade isen fri så det gick att åka skridskor.
Dagens barn skulle skratta på sig, om de sett oss.
Pjäxor med raggsockor, byxor, som knöts fast under knäna.
Skridskorna var en stålskena med fotplatta.
Remmar, som skulle spännas på lädersulan.
Framtill skulle skruvas fast. Ofta lossnade det,
mitt under färden, in till kanten, börja om från
början.
Undrar om det inte var vid denna tid \"pågarna ” startade
använda svordomar.

I Lund var det idrottsplatsen som lockade. Morfar
(den snälle mannen) förbarmade sig. Gick med till
järnhandlaren inköpte mina första \"helrör\". Musiken spelade,
körde runt på löparbanorna, fattade bakifrån tag om flickornas liv
så full fart framåt. Detta kallades \" föra\". I klubbhuset serverades
varm buljong. När snön töade bort var den vit ända till sista droppen.
Idag är den blågrå, redan då den dalar ner från ovan
blandad med alla utsläpp.

I sällskap med mor och hennes fackföreningsbok skulle inköp
av vita kockrockar, höga kockmössor samt rutig byxor
göras hos Engelbrektsboden, här fick de organiserade rabatt.

Jobb, som elev på Druvan i Malmö startade. Året var 1942.
Tillsammans med 8 underbara kokerskor, samt kallskänkor
lärde jag mig grundreglerna i matlagning. På den tiden var inte
konservöppnaren uppfunnen. Allt var styrt av säsongerna.
Lönen var 25 kronor i månaden. Maten ingick, så en del
läckerbitar slank med.

Tre år senare var det vitrock med svarta byxor.
Lönen likadan, ända fram tills man blev servitör, då
arbetade man på procentbasis. Den vita skjortan följde med
hela tiden. Vitrocken byttes ut mot svart kostym med väst.
Svart kavaj, randiga byxor ( citydress ) på lunchen,
frack om kvällen. Alltid svarta skor.

Vita dukar på alla bord. De flesta hotell hade egna tvätterier.
Manglingen var perfekt, därför måste man vara bra på \"kanelen\"
om duken hamnade snett. Festvåningarna hade dukar
som var upp till 8 meter långa. Ett mästerverk lägga dessa
i raka linjer utan att extra veck uppstod. Hovmästaren
kontrollerade med mätstock. Det skulle dröja länge innan
man fick se färger i en matsal. Först sedan det gick att hyra linne.

Först på sextiotalet, när man började bestämma själv
kunde färgerna variera, dock var kostym i arbetet ett måste.
Inga fler vitrockar stärktes för min del.
Däremot fortsatte jobbet i matsalar. 39 nyårsaftnar,
i rad, var det jobb.

Jag trodde att vitt inte skulle få mer betydelse i mitt liv.
Men icke. Sent en afton, började hustrun, så nätt:
\"Vi har talat, men inte bestämt hur vi vill ha det, ifall
någon blir ensam. Låt oss nu få det på pränt. Du har ju
allt i datan, men vad gör jag, hur skickar jag pengar till vem?
Jag måste veta.\"

Helt rätt, hon måste bli insatt veta var olika saker finns.
Vi har gjort allting tillsammans, inte dolt något.
Men när ögonblicket är inne, hur reagerar vi då.

En kväll hemma hos far och mor hände detta.
\"Om jag dör, finns en begravningsförsäkring hos min
fackförening.\" Helt utan anledning, rakt ut i luften kom
denna upplysning från far. Dagen efter dog han i en infarkt.
Kanske skulle samma sak hända mig om jag började planera.

Själv spekulera är lätt men prata om det. Dagen efter
rådfrågade vi Fonus. Det fanns något, som kallas
\"Vita arkivet\" upplyste en vänlig kvinna. Med posten
kom papper, som skulle fyllas i. Önskemål om vår sista vilja.
En märklig sak som vi inte talat om tidigare. Ingen av oss vill
ha begravning.

Måste ha lyssnat på Nils Ferlin:

\"Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
Dè är ingenting särskilt mè dè.\"

Fonus har transportkistor. Efter läkare skrivit ut attesten
åker man direkt till kremering, inga blommor.
\"Man ler blott och säger farväl.\" Sorgen har man i sitt hjärta.
Tårarna kommer antingen man vill eller ej.

Nu är allt klart. Ett visst lugn kom efter det att handlingarna
var avsända till Fonus skall först plockas fram då vi fyller
hundra hoppas vi.
Bouppteckning sköter Fonus. I en bilaga, undertecknad av oss
båda finns alla uppgifter.

Nu hoppas vi slippa vitt. Vi åker till Gran Canaria i slutet på
oktober kommer hem igen i början på april.
Detta skall fortsätta år efter år så länge vår \"HERRE\" vill.

Detta skrevs 4 sep 2005.

*****************************************

Den 9 juli 2006 hämtade han hem Anny.

Sex månader före vårt ” Guldbröllop. ”