Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pojken på stationen *novell*

Pojken På Stationen

Han bor i ett litet samhälle där alla känner alla. Han och hans familj delar inte den religiösa tron med de andra. Det kan ibland vara svårt att bli accepterad för vad man tror och tycker. Oturligt nog blev det en negativ reaktion mot honom. Det var en start på de kommande åren av utsattheten, våldet och utfrysningen. Mer och mer O-accepterade saker kunde man finna om honom. Bara för att få en själv att känna sig stark och mer överlägsna än andra. Att hata för en ananas tankar och fördöma dem.
Vad är det som styr människor att göra andra illa, vare sig det är i deras tro eller levnadssätt i samhället?

Det är grått och trist ute. Av den tunga luften kommer det säkert bli regn snart.
Känn den kalla brisen som leker i hans korta bruna hår och tar tag i hans gamla gröna höstjacka. Han står där och tittar ut över ingenting. Han kanske tänker på något, drömmer sig bort från det kalla höstvädret.

\"Nu du lille fan ska du få för att du välte ner häftaren på min fot.\" Folk springer för att se vad som händer. Tre killar drar ner honom på det sandiga golvet. De kavlar upp hans grårutiga tröja från armarna .\"Nå nu ska vi se, du är vänsterhänt va?\" Hastigt smäller killen i fem häftklamrar i form av ett kors mitt i armen. Ett skrik hörs från honom medans han slår runt med högerarmen mot killarna. Men varför skriker han? Det känar ju ingenting till. Lärarna är som skuggor som hastigt försvinner när mörkret tar överhand. \"Ja se, nu känar du gud också ju din lille satanist!\"

Med en gripen hand runt sin arm blickar han fortfarande ut, över ingenting.
Den kalla brisen får en gammal ölburk att röra sig mot honom. Med en
långsam rörelse sparkar han ner ölburken på rälsen.

Snart hemma till ensamheten, det trygga. Man kan se det stora röda huset bland träden. Det är lugnt och stilla men något stör hans inre ro. Det är mer än bara två fötter som smeker gruset på vägen.
Här stannar man inte, snart hemma, hemma i hans egna. Han kan se dom i ögonvrån, dom börjar springa mot honom. Nu är det hans tur att börja springa. Väskan med böcker är tung och dom andra kommer närmare och närmare honom. Precis när han sträcker fram handen mot dörrhandtaget sveper dom ner honom åt sidan och drar honom in i skogen.
Träden svajar i vinden, tystnaden bryts av smärtande skrik och starka slagord. Himlen täcks svart av skrämda fåglar.


Hans blick har rört sig mot marken mot hans slitna älsklingsskor. Det har börjat regna. Skarpa vattendroppar träffar honom i ansiktet. Personer runt omkring går och letar skydd. Många känner varandra och står tätt. Pratar och skrattar tillsammans.
Vinden tar allt hårdare tag i hans hår.

\"Nej du får inte sitta här. Du vet, det är bara dom som är någonting och som inte ser så jävla dumma ut som får sitta här.\"
Det blir att leta upp en annan plats. Överallt tittar folk hotfullt mot honom. Ett ensamt bord, sätter sig, tar en klunk av sitt vatten. \"Va fan sitter du vid vårat bord för jävla bög? Detta är vårat så stick!\" Han ignorerar tjejen och fortsätter äta. Han satt ju ändå här först. \"Men va fan, är du döv eller? Är det ditt Aids som orsakat det eller?\" Hon tar tag i hans glas och slänger vattnet rakt i ansikte på honom. Han orkar inte mer och går därifrån. Nu kan han inte sitta någonstans. Överallt sitter det folk som inte vill något med honom att göra.


Man kan känna mörkret svepa sig runt om den lilla tågstationen. Det regnar fortfarande men nu bara ett lätt blåsande duggregn. Han står där han står. Många tåg har åkt förbi, människor likaså. Hans blick har återgått till att se ut över ingenting, över mörkret. Denna tystnaden som rör sig om honom är läskig. Som om ett monster höll om honom och viskade i hans öra.

Ett tåg kommer och folk går på och av som vanligt. Plötsligt kommer en flicka ut. En flicka med resväska i sin hand och som är okänd för alla i det lilla samhället. Hon råkar stöta till honom. Han står där helt stilla och stirrar än ut över mörkret. \"Oj jag ber så hemskt mycket om ursäkt\". Utropar flickan.
Han tittar på henne. Hon ler mot honom. Ett leende med värme som får honom att vända sig helt om mot henne. Hon skyndar sig i väg, bråttom till en väntande bil.
Den kalla blåsten hade börjat bli riktigt stark. Den drog i ens ansikte och folk sökte ännu en gång skydd från de isande vädret. Ensam stog han kvar men något var förändrat. Han stog och stirrade i regnet, men nu med något nytt i sina ögon. Det var värme i honom, ett leende på hans läppar.

Ljudet av ett tåg närmar sig. Ett godståg. Plötsligt far en kastvind rakt emot honom, drar honom närmare perrongkanten. Hans ögon visar ångest. Han vill inte, vill inte dö, försvinna härifrån! Plötsligt rycker någon tag i hans jacka och drar honom in mot perrongen. Godståget åker snabbt förbi. Han tittar mot tåget och känner hur adrenalinet bubblar i honom. Greppet om hans jacka har inte släppt och han vänder sig om. Flickan med resväskan. Hon hade sett vad som hände. Hon hade sprungit för att hjälpa honom.

Mörkret ligger fortfarande tungt om tågstationen. Vinden har mjuknat och regnet ingått i duggregn igen. Hans bruna hår är alldeles blött och ligger slickat mot hans huvud. Han går med en flicka vid sin sida. Man kan se hur lyckan och all värme virvlar runt om honom som en ljummen sommarvind.


Det finns alltid något att leva för. Man måste bara våga att söka efter den. Även det minsta lilla kan vara stort och betydelsefullt för en människa. När du än tror att det är försent kan ett löv av lycka och hopp lägga sig i din hand.


Av: Julia Nyberg




Prosa (Novell) av regnigvår
Läst 351 gånger
Publicerad 2007-01-07 17:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

regnigvår
regnigvår