Vet du vad det mest skrattretande är?

Jag visste hela tiden, innerst inne

att ditt hjärta inte tillhörde mig.

Den andra hade redan fått det per mail.

Och jag var idiotoptimistisk nog att tolka stark åtrå

som en slags kärleksförklaring.

Jag hoppades så smärtsamt innerligt.

Antar att är man så dum, skjuter man sig själv i foten.

Men det var du som gav mig pistolen,

och hjälpte mig sikta.

Hur rättfärdigar du det inför dig själv?