Hon sitter med benen hopkurade. Chokladmjölken på bordet och bredvid sig har hon det svarta blocket som alltid ska finnas där. Svartklädd i stuprör, munkjackan och Marlbou i munnen. Livet är inte svårare än så för mig. Min mamma är min bästa vän och min enda trygghet i livet. Jag går andra året på ES – Teater.
Hennes ögon är lika svarta som vanligt. Inte av ondska utan av ren fokusering av det hon gör. Hon tar en stor klunk av sin choklad, sörpla rikligt för att inte bränna sig. Ångan smeker hennes kind obehagligt. Jag, Isabelle sitter här på Café Conetto som vanligt. Jag skriver i tystnaden och försöker få ihop något till nästa veckas krönika i ungdomstidningen Nero.

Kärlek är ingenting för mig. Filmer med romantiska slut där de gifter sig, får barn, köper hus osv. Jag dissar det där så fruktansvärt hårt. En familj kan inte leva lyckliga tjugofyra-sju,
dag ut och dag in.

- Hej, Jag ser dig ofta här
- Stör mig inte är du snäll
- Sorry, du såg bara så ensam ut.

Det var så allt började. Jag minns det så väl. Sekunden innan han kom fram satt och tänkte på alla Svenssons familjer och bara hatade hela min värld sen kom han in i mitt liv.
Han gick ut genom dörren jag kollade efter honom och fortsatte skriva. Dagarna gick och jag började faktiskt hälsa på han när jag såg han på Conetto. Oftast brukade han sätta sig ner i någon minut och fråga om vardagliga ting. På något märkligt vis saknade jag honom när han inte var i närheten av mig. En dag kom han och bara slängde en ihop knycklad lapp på bordet.
”Nästa onsdag, lust att ta en fika och snacka/Martin”


Jag nickade mot han och satt där och hörde regnet som smattrade mot fönsterrutan.
Onsdagen därpå hade jag inga förväntningar. Gick till skolan, inte för att jag gjorde någonting vettigt. Milla frågade om jag mådde dåligt. Till svar fick hon en utskällning.
Jag såg han på långt avstånd det är bara han som kan se sådär ut.

- Hej!
- Tjenare, tack för att du kom.

Martin öppnade dörren åt mig så uppfostrande som han verkade vara.
Han beställde in fika åt oss båda och våra liv fick oss att bygga upp en relation. Martins liv var mitt. Han levde med sin pappa nere vid kanalen. Vi hade samma musiksmak och samma värderingar om livet. Vi satt där i fyra timmar och bara pratade. När kvällen börjar nalkas följde han mig hem. Det sista jag tänkte på innan jag somnade den kvällen var Martin, han min tvillingsjäl.

Tiden gick hösten kom med bladen och mörkret likaså blev hela min värld mörk. Dagarna gick åt att försöka stiga upp ur sängen sätta på sig fasaden och gå till skolan. Jag tror jag aldrig har gråtit så mycket, jag hade inga tårar att gråta till slut. Martin och jag messade mycket och det var egentligen hans små gulliga sms som gjorde att jag orkade ta igenom mitt helvete. Martin hade något i sitt sätt att kunna ge hopp. Han såg något annat hos mig än bara det yttre. En dag bestämde jag mig för att gå ner vid den svarta bänken nere vid kanalen.
Kvällen var kall men ändå så fri. Mina tankar flög någon helt annanstans när jag kände en hand nudda min. Jag vaknade till med ett ryck.

Martin.

Tårar blev diamanter och mitt hat blev frid. Martin var magisk i sin personlighet. Vi satt där på bänken och såg kanalen rinna emot oss. För första gången i mina 19 år fick jag uppleva det jag drömt om: kärlek. Hans stora famn där jag fick gömma mig bara vara den personen jag egentligen var. Hans fingrar in virkade i mina. Tystnaden fick tala emellan oss.