Jag hade precis kommit hem från skolan. Jag mådde verkligen riktigt dåligt då..
Hade gjort det ett bra tag.. Brevet hade jag redan skrivit, så det va klart. Jag
tog tabletterna... o svalde allihopa. Visste inte då hur många jag tagit, men
senare visade det sig att det va 60 stycken.. Sen kom morfar hem. Vi åt middag,
allt va som vanligt. Jag ville ju inte visa vad jag just gjort! Jag skämdes för
mkt.. Egentligen skulle jag följt med honom till släkten. Men jag kunde inte,
jag var alldeles yr, o mådde illa. Jag ville bara sova. Så när vi hade ätit klart
hjälptes vi åt att duka av. Allt var fortfarande som vanligt. Men innan han åkte,
gav jag honom en kram. Viskade \"hejdå\", men han hörde inte det. Han blev såklart
förvånad, vi kramar aldrig varann annars. Men glad ändå.. Jag kunde inte låta bli,
det skulle ju bli den sista kramen...

När han hade åkt gick jag in på mitt rum, o la mig på sängen. Jag var så trött,
ville bara sova. Precis innan jag somnade kom jag ihåg att jag tänkte \"nu är det
äntligen över. Nu slipper jag det här..\" Jag kommer också ihåg att jag kollade på
klockan, och den var 17.13. Jag kom och tänka på \"ER\", den där sjukhusserien på
3:an. Där säger dom ju alltid att döden inträffade vid ett visst klockslag.
Så var det för mig, \"döden inträffade 17.13\" Sen somnade jag.

Tre timmar senare vaknade jag. Det första jag kände var att jag knappt hörde nåt..
det var... läskigt, jag blev rädd.. Min andra tanke var att jag var besviken. Jag
dog ju inte alls! Inte ens det klarade jag av.. Sen blev jag rädd igen.. Vad hade
jag gjort?? Jag vågade inte vara själv, var tvungen och göra nåt. Så jag ringde en
kompis. Jag berättade vad jag hade gjort. Han ringde till Giftinformationen, eller
vad det heter. Sen ringde han tillbaks och sa att jag skulle ringa efter en
ambulans. Jag ville inte det, för jag skämdes så. Om jag hamnade på sjukhuset
skulle ju mormor och morfar få reda på vad jag gjort, och då skulle jag skämmas
nåt rejält. Men han sa att om inte jag ringde, så skulle han göra det.
Så jag ringde själv. Ambulansen kom och hämtade mig, och då kände jag mig på nåt
vis lugn. Trygg, för nu var jag inte ensam. För första gången på länge kände jag
att nån brydde sig om mig, på riktigt..

När jag kom till sjukhuset fick jag först ligga i en väntsal. Det kom en doktor
och frågade massa. Jag orkade inte svara på alla frågor, var mest tyst. Efter ett
tag lät han mig vara, men då kom en sjuksköterska in istället. Hon frågade som tur
var inget, utan jag mig en mugg med kol jag skulle dricka. Jag drack upp det, sen
somnade jag. Efter bara en liten stund vaknade jag av att mormor och morfar stog
breve sängen. Dom såg så besvikna ut, jag vågade knappt se dom i ögonen..
Dom frågade inte varför, eller nåt sånt, utan bara hur jag mådde. \"Bra\" sa jag,
men dom visste lika väl som jag att jag ljög. När dom hade åkt fick jag ligga
ytterligare nån timme i salen. Jag fick dricka massa mera kol, och jag mådde bara
mer och mer illa för varje mugg jag blev tvungen och dricka. Till slut fick jag åka
till en sal, en riktig sal, inte bara
ett väntrum. Jag hamnade brevid en tjej som hade opererat magen. Hon sa inget till
mig, och det var jag glad för, för jag hade ingen lust och prata. När jag precis
hade somnat kom en sköterska och ville ta blodprov. Hon satte en droppnål i handleden,
och jag kan fortfarande känna hur obehagligt det var att ha den där nålen i armen. Jag
blev väckt varannan timme, hela natten igenom, för o ta nya blodprov, och dricka mer kol.

Dagen efter ringde mamma. Hon var lessen, det hördes, men hon låssades vara glad.
Hon sa att hon inte kunde komma och hälsa på för att min syster hade blivit sjuk,
så hon var tvungen och stanna hemma med henne. Pappa hörde inte ens av sig...

Lite senare under dagen kom tre kompisar dit. Jag märkte hur konstigt och stelt
det blev, dom tyckte verkligen det var obehagligt. Men det var jättegulligt av dom
att ta mod till sig o hälsa på mig! Sen kom ytterligare två kompisar, men med dom
var det inte lika stelt...

Dagen efter jag kom in på sjukhuset kom morfar och hämtade mig. Precis när jag
reste mig upp var jag för svag för och stå, så jag bara föll ihop. Det kändes så...
förnedrande att inte kunna gå själv..

När vi kom hem var allting som vanligt ett tag. Vi försökte undvika och prata om
det, för jag tror alla kände sig lika besvärade som jag. Jag skämdes mest, men det
var jobbigt nog..