Tåget dunkar mot rälsen långsamt, som en lugn r’n’b låt. Mina ögon är stängda för världen, som om de sett allt de kunnat se, velat se. Jag har glömt vem jag är.

Luana. Jag är Luana. Luana. Jag är Luana. Jag är soft rock, jag är den som tar emot när andra faller. Jag är stöd för dem som gett upp men om fortsätter kämpa trots allt. Jag är den som älskar trots motgångar, jag är den som alltid finns där, för alla som behöver någon, något. Jag förlorar mig i hemlösas ögon, går vilse i människors ärr och kan aldrig lära mig att hålla mig distanserad till mina känslor. Jag är tjejen med många frågor men få svar. Den enda frågan jag söker svar på nu är; var går skillnaden mellan längtan och saknad? Existerar den ens?

När jag öppnar ögonen kollar folk konstigt på mig, måste ha tänkt högt igen. Gör det ibland. Mina ord tar upp nästan en hel A4 sida av blocket jag har i knät. Jag vet inte vart jag är, mitt ansikte speglar sig i tågfönstret, mina ögon möter spegelns. Långsamt lutar jag mig tillbaka och sluter ögonen.

Cat är död. Hon dog för kärleken, för drogerna och för hatet som tar alla för långt. Hon var min verklighet, min skugga och själsfrände. Hon tog en bit av mig med sig när hon försvann, den delen fattas mig än. Kanske är det därför jag flyr nu.

Jag minns en natt, kärlek, illusioner och ångest fanns i luften, Cat drog upp den sista kokainsträngen från det mahognyfärgade bordet, lutade sig tillbaka, såg på mig och sa; ”Du blir aldrig som du umgås.” Hon hade jag rätt. Hade jag blivit som de var, hade jag flugit högre än fåglarna nu. Hon förlorade sig själv i kärleken till det vita pulvret och en gång var det nära att jag förlorade henne också. Den gången låg hon i mitt knä i vad som kändes som en halv evighet innan blåljusen kom och förde henne bort. För mycket gift i kroppen, för mycket vitt pulver som äter på en inifrån, gnager och river. Hennes svaga leende lyste upp hela rummet när hon vaknade upp och såg på mig dagen efter, jag fanns alltid vid hennes sida, vakandes. Jag var hennes skyddsängel, nu är hon min.
Tåget bromsar mjukt in, står stilla. Jag slår upp ögonen, undrar var vi är. Konduktören ropar ut att vi kommer stå stilla en stund och vänta på ett passerande tåg. Jag blundar och går tillbaka.

Sensommar, 2004, vi var i hennes lägenhet och utanför fönstret började det dugga, mjukt svalt sommarregn föll över varma asfaltsgångar. Vi sprang ut på gården, jagade varandra i regnet, brottades på gräsmattan. Vi lämnade pölar efter oss i trapphuset på vägen upp. Hennes skratt ekar fortfarande i mitt huvud. Hon var glad den sommaren, tog mindre gift och började ta tag i sitt liv igen. När hon satt och solade i bikini på en gunga eller när vi satt på gräsmattan och spelade kort, utan den jagade blicken i ögonen, utan något gift i kroppen, det är den bilden av henne jag vill ha av henne. Det är den bilden jag vill att andra ska ha av henne.

En natt klättrade vi upp på stadiums tak mitt i stan, vi satt där och såg på människorna nedanför våra fötter, såg på fåglarna som svävade ovanför oss. Cat avundades dem, ville upp dit ingen människa kunde nå, hon ville känna hur det kändes att ha vinden under sina vingar och glida fram genom natten. Hon skaffade två tatueringar den sommaren, en snöfalk på axeln och orden kärlek, närhet och frihet kring handleden. Hon sa att ordet kärlek var till, för och åt mig, för allt jag gjort för henne.
Tåget rullar igen, nästan rytmiskt. Klockan är lunchdags, en mamma packar upp lunchlådor till sig och sin dotter, en annan mamma väcker försiktigt sin sovande son och ger honom en burk med mackor i. En liten bebis gurglar nöjt efter att ha blivit ammad av sin mamma, som kärleksfullt vaggar den till sömns.

”Hej syster” hade hon inlett vårat sista telefonsamtal med. Jag hade lett för mig själv när jag hörde hennes röst. I två timmar hade vi pratat om allt. Hon hade bestämt sig, hon ville leva. I fyra månader hade hon varit drogfri, hon bodde i en lägenhet i Helsingborg, hade tagit upp kontakten med sina föräldrar och allt verkade bra. Vi bestämdes för att ses två helger efter.

Veckan efter vårat samtal fick jag brevet, skrivet i rött bläck, mitt namn skrivet med hennes handstil. Jag visste att något inte stämde, det kändes inte bra. Mina händer darrade när jag öppnade det.

”Kära syster, själfrände och skuggsjäl,
Jag kan höra hur de kallar på mig, jag känner luften under mina vingar, den vill ta mig upp, upp och aldrig mer ned. Jag vill flyga mot stjärnorna inatt.
Syster, jag hör inte hemma här, jag vet att jag sviker, men detta är inte det livet jag vill leva. Jag kommer förhoppningsvis tillbaka till dig med flyttfåglarna i vår. Glöm inte att leva medan du kan. Jag älskar dig.

Med kärlek, Cat.”

Hon hade målat ett hjärta vid ”jag älskar dig”, tårarna hade börjat rinna utan att jag hade märkt något, knäna hade inte längre orkat bära mig. Jag hade rasat ner i en av fåtöljerna, där satt jag, gråtandes, sörjde den enda vän jag någonsin haft. Två dagar senare ringde hennes mamma, berättade, jag berättade om brevet. Hon förstod. Sa att jag var välkommen på begravningen om jag ville, jag sa ja.
”Nästa Helsingborg, Helsingborg nästa”.

Jag tar mina saker, krånglar på mig jackan och går mot dörrarna. Jag måste möta hennes föräldrar nu, tänk om de anklagar mig? Fan, jag skulle aldrig ha satt mig på tåget.. Dörrarna öppnas, jag är först av, steget må vara litet för andra, men stort för mig. Börjar gå mot vänthallen då någon knackar mig på axeln, jag vänder mig om ”Luana?” frågar en vänlig röst. ”Ja” svarar jag. ”Jag är Veronika, Caitlins mamma”, vi skakar hand och går mot parkeringen där jag möter Cats pappa Emil. Jag åker med dem till kyrkogården, i bilen pratar vi om Cat. Det är inte så spänt som jag trodde det skulle vara, de verkar inte tro att det var mitt fel, snarare tvärtom.

Efter begravningen, när vi står vid graven som är täckt av blommor, ser jag en korp en bit längre bort. Den ser på mig med vänlig blick, lättnad, i en sekund ser jag den anta Cats skepnad. Hon är med mig, hos mig. Hon sitter där, ögonen är svarta och blanka som två svarta pärlor.
När vi börjar gå mot bilen ser jag henne flyga iväg, de svarta vingarnas kraftfulla tag får henne att lyfta. Hon ser ner på mig, jag ser upp på henne. Lågt viskar jag ”hej då Cat, vi ses snart igen”. Hon är lycklig nu, hon lever nu.