klockan slår nio och ringer snabbt och impulsivt, ljudet som brukade väcka mig med ett ryck och skrämma till mig gör mig inget nu.jag reagerar inte ens.jag bara ligger där och stirrar rakt in i den ros tapetserade väggen.

jag reser mig sakta upp och sätter ner fötterna till marken,men ja känner inte nånting i någon av kroppens delar, förutom en; hjärtat.

jag reser mig från sängen och börjar klä på mig,sätter upp mitt ruffsade hår o en stram knut bakåt och sätter mig framför sminkbordet.

jag börjar sminka mig och samtidigt som jag lägger på puder vitt som elfenben i mitt utmattade ansikte stannat jag upp och ser på mig själv och tänker: hur?!

jag sätter på mig min stora svarta kappa och mina midnattsblå stövletter.jag börjar gå ut mot bilen som står och väntar på mig.när jag sätter mig i bilen så känner jag hur det hugger hårdare än aldrig förr i min bröstkorg,jag låtsas inte om nånting utan bara fortästter att stirra ut genom fönstret som visar min spegelbild,när jag ser mig själv tänker jag:varför?!

när vi kommer fram till klockagården möts vi av likbilen som håller på att lägga in din kropp i lokalen.jag går och sätter mig på en tom bänk och ser alla mina släktingar stå några meter bort från mig som om jag vore en fara för dom. dom tittar på mig flera gånger och pratar om mig. dom säger hur löjlig jag är för att jag fortfarande sörjer dig och visar det.alla börjar gå in och jag följer dom in i klockagården och tar av mig min kappa och sätter mig ner längst bak på en av bänkarna bredvid min mamma.

prästen börjar prata och tala om dig.

mina tårar börjar komma och sakta utan att jag märker det sitter jag där i gråt.

när prästen nämner att du alltid såg efter dina barn och barnbarn, och speciellt mig eftersom jag var din favorit, börjar jag gråta så mycket att jag tappar andan,jag kippar efter luft och känner hur min hand greppas tag av min mammas.hon ser på mig och jag har aldrig sett henne mer lessen.

 efter låten sailing och moonshadow går alla sakta fram till kistan och lägger en varsin blomma på den.

jag går fram efter min familj och när jag böjer mitt huvud och lägger min blodröda ros på din kista i furu,så fort rosens blad rör kistan så rinner en tår droppe ner för mitt ansikte och träffar rosens kronblad,jag kunde svära på att den var av kristall.jag kände hur allt hopp lämnade min kropp så fort tåren rann ner för kistan från rosen.

hur ska jag klara det här utan dig?hur?

gud, hur faan kan du göra så här,du bara tar henne bort från mig,tänker jag.men innerst inne har jag hopp.för jag vet att min egna mormor behövdes mer i himlen än här nere på jorden.och där uppe ifrån kommer hon att uträtta storverk för oss här på jorden.

 jag har fortfarande hopp.

hopp om en bättre värld.

hopp om änglar.

därmed hopp om dig.

jag vet att du vakar över mig.natt och dag.hela tiden.

R.I.P mormor

tillägnat min kära älskade mormor kristina valborg richter

2/4 1941-8/12-2006.