Så vad är vi
i varandras ögon? 

Om vi kunde se varandra som den andra såg,
skulle vi då se detsamma som den andra,
eller är det bara de yttrade, tysta mellanrummen,
som berättar för oss hur det riktigt, egentligen ligger till?

För om du ser på mig,
ser jag då verkligen på dig?

Jag vet att jag ryser till, så att varenda nerv i hela mig,
pirrar till som små nysnings reaktioner, av det soligt
varma slaget, för ärligt talat får jag handsvett av din
blotta närvaro i rummet, det trots alla de samtal
som vi haft med varandra.

När jag frånvarande-närvarande ser,
ser du då?

Att jag egentligen drömmer mig bort, till platser
som kunde vara ett framtida ögonblick, där vi
tar en dag i sänder, för att varje ny stund är ett
förevigat äventyr mellan dig och mig.

Ser du verkligen det jag ser,
när jag ser dig?

För jag vet att jag inte är ensam, om att tycka,
tänka, känna, förnimma om att drömmar nog
också allt kan vara ett verkligt ögonblick.

Så varför ser jag då,
att jag inte sett?

Är jag verkligen så blint seende, att jag inte sett
att mina ögon bara är lånade blickar, som flimrar
förbi av blotta ögonblickets underbara sekunder...

Det gör ju så ont,
att jag måste andas

för det stannade där, där på det där nätverks bundna
pappret av ettor och nollor, som bildat slottet
av materialiserade känslor utan konsistens, mer
än i trädgården som var min verklighetsförankring.

Så vad är Vi,
i varandras ögon?