Metafor om Våga - Kunna
Jag kastat rimmen för ett slag och ger mig ut på okänd mark . . .
liksom på insjö täckt av nattgammal is . . . jag hasar mig försiktigt fram . . . prövande - steg för steg.
Och lyckas? ? Plötsligt står jag där mitt på sjön . . . försent att vända
En första känsla av eufori strax byts mot tvivel Tvivel på mig själv . . på vad jag gjort . .
Visserligen jag lyckats ta mig hit Men hur . . . på vilket sätt . . . Sannerligen om jag är man att det bedöma
Ännu mera osäker jag börjar . . . att på samma hasande, osäkra sätt min väg tillbaka för att, på något underligt sätt ändå ta mig iland.
Ett företag, dumdristigt . . Tja . . Av många säkert ansetts idiotiskt . . men som gett mig känslan av mod . . Av att våga . . Våga ge sig på det okända Att försöka ..... Inte bara anse sig vara oförmögen utan tro på sig själv ....
Men det literära resultatet? ? ? Ovidkommande Vad vet jag . . .
Fri vers
av
Carl O Andersson
Läst 361 gånger Publicerad 2007-01-20 11:02 Författaren Carl O Andersson gick bort 2017. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.
|
Nästa text
Föregående Carl O Andersson |