Det här är kanske något
alla inte förstår
och jag kan inte riktigt
formulera det rätt för
det är en känsla
som sitter i skelettet

och saken är den att

jag levde bara då ni anförtrodde mig allt
och jag fick andas ut
om så bara för en sekund
då ni tackade mig för att jag fanns
och på allvar
trodde att
jag
visste
vad
jag
lärde

och tragiskt är det
men ibland vill jag faktiskt
inte finnas
för min kropp är ett fängelse
av kött
och min \"själ\"
är en bur av
regler och
fördomar

och jag kan faktiskt inte flyga
och jag har
faktiskt aldrig kunnat

och det var bara tomma ord jag
sprutade in i din arm

och det låter så jävla pretantiös
så hela den här meningen
finns bara för att sänka
trovärdigheten
för jag vill inte bli tagen på allvar trots allt.




tror jag.