Allt började med ett foto i en tidning. Fotot visade ett par som höll om varandra och de log mot kameramannen. Rubriken löd:På Väktargården finns hjälpen till ett nytt liv. Han hade genast känt igen en av dem, mannen var hans far. Plötsligt infann den sig där igen, rädslan som när han var barn och spöket hotade med att lämna bort honom. Han blev kallsvettig, hjärtat slog som slagpinnars trumvirvlar i en orkester. Där satt  hans far och såg välmående ut, barndomens spöke som jagat in honom i garderoben och som där utstakat en framtid för honom i ångest och fobi. Av texten förstod han att fadern fått hjälp från sitt alkoholmissbruk. Tidningen var utgiven för ett par månader sedan av datumet och döma. Eftersom han hade en förmåga att stänga sig ute från vardagen ibland brukade han ta till vana att spara tidningar för framtida läsning, visst, det mesta hann bli inaktuellt men det kunde ju hända att en och annan notis fortfarande var intressant. Och nu var det just en sådan notis som hade fångat hans intresse. Han hade aldrig träffat sin far efter han hamnat i fosterhemmet, men modern hade gett honom en kort av fadern vid ett av sina besök.
Modern hade nog försökt att hålla kontakten, men de sociala trodde inte det skulle hjälpa honom att ständigt se sin mammas tappra försök och dessutom i ett onyktert tillstånd visa sitt intresse för hans välbefinnande. Hennes rastlöshet varje gång hon besökte honom bottnade förmodligen i ett dåligt samvete och en allt mer anonymitet men också av en längtan tillbaka till flaskan. För ett par år sedan fick han ett brev från myndigheterna där de meddelande att modern dött och var hon låg begraven. Han hade besökt graven för att en sista gång tyst fråga henne om hon hade längtat eller ångrat att hon en gång lämnat bort honom. Svaret infann sig naturligtvis inte då frågan ställdes för sent. Ja, nu var det för sent att ångra sig och dra klockan bakåt. Nu var hon död och begraven och även de få minnen han hade av henne. Djupt i sitt undermedvetna fanns där ett minne av något annat än spritens. Det var en doft av en sort som är personlig. Han skulle vilja definiera den som hudens. Om han ansträngde sig kunde han ana doften och dra in den i sina näsborrar än i dag, blandad med en andra doft av honom själv av barntvål. Att han i dag drogs till rödhåriga kvinnor fann han en förklaring i att modern varit det. Det hade fått blivit hans länk till barndomen. Men ingen av kvinnorna orkade riktigt besvara hans kärlek och längtan. Efter en tid i förhållandet uppstod mellan dem en sort av den skuld som ingen klarade av att ta på sig. Så i dag hade han insett att det var bättre att leva ensam.
Men hans far var inte ensam. Han såg lycklig ut på fotot i tidningen som låg framför honom. Varför skulle han få vara glad och nöjd då han själv satt och våndades över sitt misslyckade liv. En tanke började ta form i hans hjärna. Han skulle söka upp honom och se vad det kunde ge.

Han gick dit en dag i maj då vårsolen bländade alla för dagen nyvakna stadsbor. Adressen hade inte varit svår att ta reda på. Han hade ringt Väktargården där fadern vistats och utgivet sig för att vara en av de skrivande journalister från tidningen som behövde veta adressen då tidningen skulle uppvakta honom med anledning av reportaget.
De bodde i en villa i utkanten av den stora staden. Ingen öppnade när han ringde på så han gick runt till husets baksida och kikade in genom altanfönstret. En ingivelse hade fått honom att känna på altandörren, den var inte låst och han hade följt sin längtan att gå in. Han hade vetat att det var fel men ville bara om så för en kort stund intala sig att han var välkommen, att allt var som det skulle, den förlorade sonens återkomst skulle mottas med öppna armar. Han hade gått omkring en stund och supit in atmosfären, låtsats att han bara varit bortrest ett tag och där fadern nu skulle välkomna honom hem.

Plötsligt hade han hört någon komma hem. Han hade fått panik och gömt sig, ja just det i garderoben i sovrummet på övervåningen. Där stod han i mörkret och kände sig för tillfället trygg. Det hördes steg i trappan. Någon kom in i sovrummet och gick direkt fram till garderobsdörren och öppnade den. Där stod en kvinna, som när hon fick syn på honom, gallskrek, slog igen dörren och låste den. Nu tilltog hans panik igen, kallsvetten dröp över hans kropp, hjärtat slog och ångesten rasade inom honom. Han försökte öppna dörren men förgäves. Väggarna kröp närmare, han fick yrsel och började må illa. Han måste ut, men hur. Han trevade i mörkret efter något redskap att få upp dörren med och kände plötsligt en pistol. Utan att tänka tog han den, siktade mot dörren och tryckte av. Det hördes ett kvinnoskrik från andra sidan dörren och när han äntligen tagit sig ut hade hon legat där i en blodpöl.

forts. följer...