På marken föll jag handlöst
gatans stenar sved mot min bara hud
gräset var ännu ungt

tyngden i min kropp höll mig kvar
mina ögon letade efter trygghet
dimman runt mig lät mig inte se

förtvivlad, rädd och utmattad
utsatt att fångas av rovdjuren
skrämd men ändå omedveten

att dö i detta nu var inget val
ungarna väntade hungriga i vårt bo
kämpa var mitt enda svärd

plötsligt kände jag en svag vind
den smekte mej
jag kände värme
kärlek
jag var inte rädd

solens glöd tände mig igen
gav mig åter hopp
solens varma strålar bar mig
gav mina vingar ny kraft

så nära jag var
ett sista andetag
men jag gav inte upp
och du gav mig din hand

hjärtat talar
vänlighet är en gåva
kärleken är livet
vi, du och jag alla har vi något
ta vara på det...

jag känner inte dej, men
tack för att du lyfte upp mig igen
din vänlighet räddade inte bara mig
och jag är säker på att du ler just nu...