Vinden dansar kyligt 
med den trasiga gungan
som du hänger livlöst
dinglandes i

Ni vet, där i den
ensamma parken

Nu blev du sedd
bara det att, det var
en aningens försent
för hålet i marken
grävdes dagen
då du grät

Där i den
ensamma parken

Så nu bär Vi alla
skulden
för att ingen
vågade se
det som skedde

Där i den där stillsamt 
ensamma parken
 
Och nog torkar många
det osynliga blodets samvete
som tydligt syns
i deras skuldfyllda ögon
av att ingenting ha gjort
för att hindra


Där i den sorgset
ensamma parken
gungar ingen
mer