Ingenting kan bli sämre.
Sittande i en bottenlös misär ser jag mig omkring och inser att från detta läge kan allt bara gå åt ett håll - uppåt.
I väntan på att livets nöjsamma dragkraft med sina robusta armar ska komma och lyfta upp mig, händer då det omöjliga.
Jag sjunker.
Men inte enligt gravitationen.
Konstigt nog känner jag att uppgivenheten får mig att lätta.
Jag har ingen aning om vad det beror på.
Jag använder varken nike air eller libresse med vingar.
Anledningen är antagligen alltför komplicerad för att jag i mitt unga förstånd skall kunna förstå.
Skrattet hotar att explodera under några sekunder av okontrollerad munmuskulatur.
Jag är Kalle anka i djungeln på julafton efter kamp mot galen fågel.
Min motståndare är emellertid inte någon galen fågel, även om situationen är densamme.
Till skillnad från vår vän ankan, känner jag mig oövervinnlig.
Nu kan tävlingen börja, här finns det potential.
Man kan fråga sig vad det egentligen är jag vill uppnå.
Jag slåss uppenbarligen framför allt mot tiden och därmed indirekt mot mig själv.
Jag är ju dum.
Eventuell ledighet fylls ut av mig själv.
Jag är en självplågare, samtidigt en sann machokist.
Njuter av min egen undergång.
Det är tur att det finns begrepp som självdistans och uttryck som gammal är äldst.
Eftersom även uttryck som - ingen rök utan eld - finns, så innebär det väl troligtvis att mina upprepade motgångar någon gång ska ge utdelning i vishet.
Medan jag väntar på att detta ska inträffa fortsätter jag i mina sedan länge ingångna skor.
Eftersom jag redan har passerat gränsen av förtvivlan får jag istället ta tillvara tillfället av glädje.
Jag närmar mig ytan, återigen positiv.
Trots allt har jag insett att härifrån kan allting bara bli bättre.