Har just upplevt mitt livs första (och förmodligen enda) sherry och småkaksparty!
Alla minglade sofistikerat runt, bildade små grupper,
som strax upplöstes igen.
Orden flöt som såpbubblor - lätta och undflyende -
mellan gästerna.
\"KÄRASTE du\"!
\"En fanTASTisk pjäs, den MÅSTE du se\"!
\"Det smakade UNDERBART\"!
\"SÅG du den gräsliga klänningen\"?

Smuttande på sherryn och knaprande på en vaniljkrans,
funderade jag på om jag hade något spirituellt att bidra med.
Det här var inte riktigt min \"likör\".
Värdinnan (som på värdinnors vis, känner på sig när det är dags
att muntra upp en bortkommen gäst)
satte kurs mot mig. Hon såg målmedveten ut.

För att visa att jag observerat henne och för att demonstrera
min goda samarbetsvilja, gick jag henne tillmötes.
- Och - snubblade på en mattkant.
Mattkant förresten - mattan var så tjock att den höjde sig
som en trottoarkant över parketten.
Naturligtvis spillde jag sherryn över min klänning (asdyr - inköpt enkom för detta tillfälle) och vad värre var - över mattan.

- DÅ - ett MAGISKT ögonblick - uppenbarade sig en
distingerad gentleman och erbjöd mig sin NÄSDUK!
- och inte bara det - han ingav mig en känsla av att vara
utvald - vacker - speciell - ja, rent av bedårande.
Hans ögon sa att han väntat hela sitt liv bara för att få
skänka mig sin näsduk.
Det var en ynnest om jag ville behålla den.

Jag var helt obevandrad i näsduksetikettens mysterium,
så jag behöll den. Kanske var det opassande. Jag har inte hittat något kapitel i min bok \"Vett och etikett\" om sherryspill och näsdukar.

Värdinnan förresten - hon bara avmaterialiserades, (man ska tydligen inte genera en gäst som spiller ner sig genom att visa att hon, gästen, finns)
Näsduken tar jag fram ibland och sniffar på. En doft, ett minne,
från den \"fina världen\"