Här står jag nu, och blidkar ut över en stad i lågor. Akajer och trojaner som strider. Kvinnor och barn som skriker och springer för sitt liv. Precis som i mina syner. Ingen hade lyssnat till mina ord, men här står vi nu, mitt bland de vildsinta lågorna som hungrar efter mer. Akajer som rusar genom staden, upp mot palatset och dödar allt och alla i sin väg. Trojaner som nyvaket kastar sig in i stridens hetta. Är jag ännu en lögnerska? Är jag ännu en galen kvinna, som inte kan förutspå något annat än Trojas undergång?

Galen kallade ni mig, ända sedan jag först fick synen av Troja i lågor. Ingen kunde ta sig innanför Trojas murar påstod ni. Priamos, min konung och fader, du ligger här nu i min famn. Ett svärd i ryggen och du föll. Livlös och kall i min famn ligger du här. Jag sluter dina ögon, och utbrister i ett sorgset skrik. En tår rinner ner för min kind, i denna stridens hetta.

Kassandra, hör jag någon ropa. Jag lägger stillsamt ner min faders och konungs kropp på marken, och ställer mig upp för att bättre kunna urskilja vem rösten tillhör. På en balkong i palatset kunde jag urskilja Andromakes gestalt. \"Kassandra!\", skrek hon förtvivlat återigen. En blick på min faders livlösa kropp, och en på den brinnande staden, och jag greppar min faders svärd och börjar springa mot palatset.

Plötsligt slår det mig, palatset är det stället som de akajiska soldaterna kommer bege sig till, för eller senare, för att ta krigsbyten. Det går inte att undvika. Jag kan inte bege mig dit om jag inte vill bli tillfångatagen. Jag gömmer mig i ett gathörn för att kunna tänka utan att akajerna ska komma åt mig. Jag kan bege mig till Pallas Atenas tempel och söka skydd där. Akajerna kommer nog inte komma på tanken att leta efter mig där, och även om de skulle, skulle de väl ändå inte vanhelga gudinnans tempel? Nej, hur barbariska de än må vara kan dem inte skända mig i gudinnas tempel, Gudinnan kommer skydda mig. Jag tar ett djupt andetag, och börjar åter springa. Denna gång mot Pallas Atenas tempel.

Medan jag springer hör jag hur Trojas invånare skriker, kämpar för sina liv och gråtandes ber akajerna om nåd. En akaj får syn på mig, och springer efter mig. Han tar ett stadigt grepp om min arm, och drar mig till sig. Nämen är det inte prinsessan Kassandra minsann, säger han med ett hånflin. Du blir ett gott krigsbyte, fortsatte han och böjde sig ner för att kyssa mig. Jag bet honom i tungan och kände hur hans grepp om min arm hårdnade och blodsmak i min mun. Jag tog fram min dolk jag hade gömd under mitt klänningsliv och hög honom i strupen. Han föll ner på marken, med blod rinnandes från sin strupe. Jag spottade genast ut blodet jag fått i min mun, på soldaten. Det är bäst jag skyndar mig nu innan någon annan får syn på mig och gör anspråk på mig. Eller ännu värre, dödar mig. Jag började åter springa, och snart var jag framme vid den långa trappan till templet. Jag började genast bege mig uppför den, med hjärtat i halsgropen.


Väl inne i templet föll jag på knä inför statyn av Pallas Atena. Oh du store gudinna, varför låter du akajerna ta över staden? Och om du inte kan, vad för en gudinna är du då? Jag ber dig, skona mitt liv. En grov hand grep tag om min axel mitt i min bön, och knuffade ner mig på golvet. Mannen som den grova handen tillhörde började slita i min klädnad, och jag skrek och strävade motvilligt emot. Tig kvinna, det är ingen som kan hjälpa dig nu! Utbrast mannen och slog till mig över tinningen, och allt blev svart.


Mitt huvud bultade, och jag slog sakta upp ögonen. Det var mörkt överallt, förutom vid en dörr där en smal strimla ljus föll in. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och en oerhörd smärta från mitt underliv. Illamående smög sig på mig, och jag kastade upp vid sidan om mig, och sedan tuppade jag av åter igen.


Jag vaknade upp igen, med den fruktansvärda huvudvärken. Allting gungade. Jag kände en kall och blöt trasa som baddade mitt sår vid tinningen, och öppnade ögonen och såg att det var en av min moders många hovdamer som satt på knä lutad över mig. Hon slutade badda mitt sår när hon såg att jag vaknat. Det var på tiden att prinsessan vaknade. Vi trodde nästan att ni var död, sade hon med ett svagt leende. Jag satte mig långsamt upp, mitt huvud värkte så fruktansvärt att jag var nära att ramla omkull om det inte varit för att tjänsteflickan tagit ett stadigt grepp om mig och hjälpt mig. Var är vi, frågade jag med en väldigt hes röst. Flickan tog återigen upp sårtvättningen och sade stillsamt, vi är ombord på Agamemnons skepp. Allting snurrade runt i huvudet på mig, och genast återkom minnena om Trojas undergång, min faders döda kropp och mannen som skändat mig i Pallas Atenas tempel.

Skynket drogs åt sidan, och där stod en lång, högrest och muskulös man vid öppningen. Jasså, du har vaknat nu prinsessa. Gott det. Kanske du kan komma till nytta snart då, sade mannen som var Agamemnon med ett elakt leende.


© Jasmine T. Turandar