Det var en gång en flicka
en mörk och molnig kväll,
precis som denna.
Flickan hon var ledsen och nere,
ungefär som en vattenpöl
för djup för att hoppa i.
Den här flickan kunde vara
ganska korkad ibland,
och inbillade sig
att hon var ensam,
fastän hon tydligt kunde se
alla stjärnor,blinka
för henne,åt henne,
trots att det
var mulet.

Stjärnorna var flickans vänner
allihopa.
Men denna kväll, höll flickan för
sina ögon,
hon ville inte att de skulle se,
hon ville inte oroa dem.
Att hon inte såg hindrade inte
deras blinkningar
från att nå
fram till henne.
Hindrade inte
hennes mungipor,
från sakta dras uppåt
till ett leende.

När flickan väl börjat känna stjärnornas värme
(stjärnor har också värme trots att de kan verka så små)
var det nåt som fick hennes ögon
att bara smygtitta lite lite,
genom fingerspringorna.
Alla som vet vad det är att smygtitta
på något så vackert och värdefullt,
som stjärnor vet,
att man då vill titta,
så att man faller bakåt,
men inte helt,för då skulle man
kunna skada sig, det tillåter inte stjärnorna.
Om flickan skadade sig
skulle hon inte kunna titta på dem,
med lika vakna ögon som nu.

Flickan märkte att stjärnorna tydligen var överallt.
Det var för hennes skull. för att de ville blinka,
lite lite.
Ge sin magiska kraft ,
till den nu bara lite ledsna flickan.

De hade känt henne länge, stjärnorna,
så de visste exakt
vad som skulle hända. De visste
att hon skulle ta bort händerna tillslut,
se det som fanns.
För de trodde på henne. Det var ju därför
de hade blinkat, funnits
där,
lite extra bara för
flickan skull.

Hon hade hållt på att falla, men stjärnorna
tog snabbt emot henne, och reste henne upp.

De blinkade en stark gång
och försvann sedan, i den nattsvarta ,molniga
himlen,
för att komma
tillbaka igen.
Stjärnorna visste
att flickan, behövde få tänka efter,
smaka mer på känslan
av att se på dem, bli glad på riktigt.

Flickan gjorde så, hon tänkte
så att det knakade. Det knakade
så mycket av flickans tänk att hon
började lysa. Hon började skratta
i takt med att hon började
lysa, mer och mer.
Flickan kände den värmen,
inom sig, som bara
stjärnor kan ge.

Hon gav sig själv
en förvånad blick,
flickan hade själv,
blivit till en stjärna. Runt omkring henne
fanns återigen alla hennes vänner.
De blinkade skrattandes
tillsammans.
Stjärnorna berättade för flickan,
att hennes ögon inte var gjorda
för att gråta, och att hon,
inte var gjord för att
vara ledsen.

De sa att hon tillhörde dem, och att
hon var så värdefull att de,
ville visa resten av världen att hon minsann
också,
kunde glittra,
precis som de.

Så nästa gång du tittar upp
mot natthimlen, sådär så att du
nästan vill falla,
så finns stjärnvänner,för att
ta emot dig.
De vet att du tillhör dem, är stjärna,
på samma sätt som flickan
är stjärna.

Men det flickan
fortfarande inte
förstår, är hur en person
kan vara på två ställen
samtidigt.
Hon kan ha sett fel, flickan,
men hon säger iallfall,
att bland alla de
stjärnor som fick henne att
skratta,fanns
DU, som hjälpte
HENNE,att börja
LE.