Laura fortsatte vara snäll, hon gjorde aldrig något elakt mot mig. Men däremot dom andra i klassen, dom hatade henne. Hon tog inte emot slagen och orden, hon gav tillbaka med repliker som fick alla att bara tystna. Saker som andra aldrig ens kommit att tänka på.


När dom förstod att dom inte kunde ge sig på henne, då hade jag fått njuta av några dagar utan slag och ord. Laura hade inte kommit till skolan den dagen. Jag satt på en bänk på skolgården och spelade på en av musiksalens gitarrer. Alla andra klasser var på nån resa eller nått.. Men våran klass hade lunch. Det var klassens \"machokillar\" som åt färdigt före dom andra. Dom kom till min bänk, och eftersom att våran klass hade lunch och lärarna gjorde nån annan skit var dom ensamma där. Och så jag förstås. Dom kom fram till mig. Jag kommer ihåg deras steg, och hur jag såg tre par skor framför mig.
- Du, jävla fjolla! Hallå?! Kolla på mig när ja pratar med dig! Jävla bög! Du ska inte tro att du e nått!
Alla möjliga ord som dom kunde komma på haglade över mig. Men jag ignorerade dom och fortsatte spela.
Dom tog tag i min arm. En av dom drog upp tröjärmen.
- HAH! Han skär sig, självklart! Fegis! Guldfiskar e fan smartare än dig. Du vet väl inte ens vem du själv e.
Tyst mumlade jag något om att det visste jag faktiskt inte.
Dom skrattade hånande.
- Haha, han vet inte vem han e! De ska ja berätta för dig, du e en dum liten bög som inte borde existera!
Det var hela tiden samma kille som pratade, dom andra bara skrattade instämmande.
- Inte bög, bi..
sa jag tyst. Jag brydde mig inte om att bli kallad bög, det är väl inget fel på att gilla både tjejer och killar? Och dessutom är jag inte ens bög, bisexuell.
Det var iallafall vid dom orden dom tog tag i gitarren och kastade bort den, den gick såklart sönder. Fan, nu skulle jag få betala för den.. Mamma skulle undra vad jag var för vandal. Jag tittade hela tiden ner i knät och gömde mig bakom min svarta lugg.
Det var då det första slaget kom. Det var han som pratade som slog. Han slog mig på armen med knuten knytnäve. Hårt. Jag rörde mig inte, jag var van.
Men nästa slag kom på kinden. Jag blundade och vände bort huvudet. Jag gned mig lite på kinden där näven träffat. Dom drog ner mig på marken och började sparka. Dom siktade mest på magen, men några slag kom även lite längre ner. Jag låg och kved av smärta när sparkarna träffade mig om och om igen. Men då hörde jag en välbekant röst. Laura.
- Hey! Vafan gör ni? Jävla idioter, stick!
Killarna bara kollade upp, skrattade och riktade några sparkar till mot min mage.
Då kom Laura springande, hon kom bakom en av dom och sparkade honom upp mellan benen. När dom andra kollade vad som hände, riktade hon ett knytnävsslag mot den ena som vände sig om av smärta. Hon gick fram till den sista.
- Vill du gå eller krypa härifrån? Du får välja.
Han gick såklart därifrån, efter att ha tvekat lite, och dom andra följde efter.
Laura satte sig bredvid mig. Hon drog upp tröjan och kollade på blåmärkena, sen la hon mitt huvud i sitt knä och tog upp mobilen ur fickan på jackan. Hon ringde tydligen SOS Alarm, för hon gav sitt namn, var hon befann sig och vad som hänt. När hon lagt på satt hon där och bara strök mig över kinden och i håret. För en gångs skull slappnade jag av och kände mig trygg.


Efter cirka en kvart körde en ambulans in på skolan, och ambulansmännen kom snabbt springande med väskor för att se hur det var med mig. Det dröjde inte ens tio minuter innan den första journalisten dök upp, sen kom dom en efter en i jakt på en story. En misshandlad pojke på en skola var inte något som hände varje dag i vår lilla håla.
Ambulansmännen plåstrade om mig lite, men jag vägrade ta deras förbannade tabletter. Jag ville inte ta droger, så desperat var jag inte. Någon av lärarna hade tydligen ringt mina föräldrar, för efter en kort stund vad mamma där. Hon var helt hysterisk. \"Åh, min lilla pojke. Hur är det med dig\" Jag bara sa att det var bra, och när hon försökte pussa mig på pannan på puttade jag bort henne och en av ambulansmännen bad henne att flytta på sig. Men dom kunde däremot inte stoppa Laura. Hon knödde sig fram genom folkmassan och förbi avspärrningarna och polismännen som pratade med de tre idioterna som sparkat. Hon tog sig fram till mig, trots ambulansmännens protester. Hon ställde sig bredvid mig och gav mig en puss på kinden.
- Hur är det med dig?
Det enda jag kunde säga var ett tyst \"bättre\". Hon hade faktiskt pussat mig. En sprudlande värme växte inom mig och jag förstod att jag kanske, kanske hade blivit kär.


Dom där tre killarna fick hårda straff av sina föräldrar, och samhällstjänst. Jag fick skadestånd, 53 000, men det tog mamma och satte in på mitt konto som hon tydligen sparar till mig på. Men det allra bästa jag fick, det var Lauras puss. Jag hade såklart ont, men ville gå till skolan ändå. För att träffa Laura.
Men mamma tog ledigt från jobbet och tvingade mig att stanna hemma. Linda var iallafall glad, hon kunde ju skryta i skolan med att hennes bror hade fått 53 000 kronor för att ha \"fått några sparkar\", och så kunde hon bli ännu mer populär.
Men hursomhelst så låg jag bara i sängen hela dagen och hade typ världens tråkigaste dag. Men vid klockan 16.00 ringde det på dörren, och jag hörde mammas låga röst när hon pratade med någon. En liten stund senare knackade mamma löst på dörren, och kikade in.
- Du har besök.
Jag såg fundersamt på henne, jag hade inte haft besök de senaste 2 åren. Men snart skymtade jag Laura i dörröppningen. Hon log mot min mamma som gick ut, och så kom Laura in. Jag log brett och fjärilarna i magen började fladdra omkring.
Hon frågade aldrig hur det var med mig eller om jag ville ha något. Hon gick bara rakt in till mig, och gav mig en kyss. Mitt på munnen. Jag besvarade såklart, men jag blev nästan chockad. Att någon kunde vilja kyssa en sån som mig. Men var hon kär? Eller var det bara ett spel? Eller bara av rent medlidande? Jag hade inte en aning, men jag blev så glad.


Fortsättning följer.