Ja, det har tagit tid, men så har man då ändå fått ihop ett nyhetsbrev. Det var på gång i slutet av december redan, men så eskalerade eländet i världen och då känns det som om ens egna sketna tankar och snusförnuftiga kommentarer inte är värda att ödsla papper på. Det kan ju för all del fortfarande stämma, men här finns ett antal kvadratcentimeter att fylla så jag får helt enkelt ta och bita ihop och göra min plikt innan jag får sparken från bladet.

Jag tänkte ta tillfället i akt och resonera lite kring villkoren för den ”arbetslösa” konstnären. Det är väl knappast någon hemlighet att konstnärer har det tämligen dåligt ställt ekonomiskt. Man kan nog säga att detta gäller för hela kåren, med några få lysande undantag. För att överleva och kunna betala mat och hyra för familjen väljer därför de allra flesta att formellt ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, gärna då också genom inskrivning i Kulturarbetsförmedlingen som är en särskild avdelning inom AMS. Nu är det dock ganska ont om utannonserade jobb för konstnärer och i den mån de finns, oftast då i form av offentliga utsmyckningar, är det lindrigt uttryckt mycket sällan som jobbet slutligen går till någon relativt ung och oetablerad. Man får förmoda att uppdragsgivaren är ute efter kända namn som någon sorts garanti för investeringen. Ett beklagligt men i sammanhanget kanske förståeligt lämmelbeteende. Riktningen är redan bestämd och ve den som avviker från kursen. ”Så här ska konst se ut, för det känner vi igen och då känns det tryggt och bra?”

Nå, nu var det ändå inte det som saken gällde riktigt, folk ska naturligtvis få köpa den konst de själva vill. Det är till och med folks förbannade rättighet att köpa skräp. Vill de lägga sina egna surt förvärvade eller kommunens samlade kulturbudget (i den mån den existerar) på Elvistallrikar så tycker jag de ska göra det. Vad de däremot inte ska göra är att sedan begära av konstnärerna att de skall jobba för materialpengar, ställa upp för att ”Det är ju bra reklam för dig” eller skämma ut sig genom liknande ovärdigt beteende. Om konstnären till äventyrs skulle vilja bli pissad på så har han inte några som helst problem att finna kandidater som villigt står till tjänst med det.
Ett statligt sanktionerat sätt att pissa på konstnärerna är att svälta ut dem från de åtgärder, förmedlade av Arbetsförmedlingen, som de är inskrivna i. Istället för hjälpa konstnären framåt i utvecklandet av sitt konstnärsskap, mot målet att kunna leva på konsten, så inriktas plötsligt verksamheten på avveckling istället. Han eller hon skall omskolas till ”nyttig” medborgare och genast sluta upp med att vara en sån belastning för samhället.

Ackompanjerad av mantrat ”Vem skall betala?” skall konstnären på sin Golgatavandring återigen försöka rättfärdiga sin egen existens. De uppoffringar han själv och familjen tvingats göra, i vissa fall under decennier, för att nå dit han är idag är inget värda. Bara kronor och ören räknas. Budskapet är glasklart: ”Gör din samhälleliga plikt och förneka din identitet. Det Marknaden inte efterfrågar är ingenting värt. Din konst är inte nog efterfrågad - därför har du inte något existensberättigande.”

Politikerna är sedan länge marionetter i Marknadens händer. ”Ge Marknaden vad Marknaden vill ha!” är ledord och eftersom Marknaden bara vill en sak; tjäna pengar, utarmas bredden som möjliggör toppen. Pyramiden eroderas ner till en stapel. Bara ”lönsam” konst överlever och därför kommer Sveriges konstnärskår inom några år att bestå av en ranglig trave av kastrerade, marknadsanpassade konstnärer, av söner och döttrar till Marknadens aktörer som har råd att hålla sina barn under armarna tillräckligt länge för att de ska hinna slå igenom, och av barn till gamla etablerade konstnärer som känner systemet och dess makthavare utan och innan och vet att mjölka ut de krympande statliga slantarna år efter år. Vad som kunde ha blivit världsnamn inom konsten hinner kvävas innan de ens fått en chans att blomma ut och i sin spariver och marknadsanpassning har konungariket Sverige, medvetet eller omedvetet, lyckats förslösa oersättliga tillgångar. Grattis.

Anser Thomas