Ja det är ju det där... Å ena sidan måste man försörja familjen - för man vill ju inte att barnen ska behöva sakna något - men gör man då rätt som väljer att behålla en trygg inkomst? För någonstans kostar ju denna kompromiss också - konstnärligt och själsligt - för det är ju på något sätt som att äta kolan med pappret på (för att ta en klumpig liknelse). Jag säger inte att det är fel - jag gör det ju dessutom själv - men jag kan inte låta bli att undra? Och är det rentav möjligt att tillgången på pengar skapar ett behov av mer pengar? Att man istället försöker köpa prylar att fylla det där tomrummet med?

Det här blev ju allvarligt och väldigt personligt, men det är frågor jag brottats med till och från under mer än tio års tid.. Jag har inga svar - det är nog väldigt induviduellt hur man väljer att se på saken, men det är alltid intressant att höra andras åsikter och erfarenheter. Din text påminde mig om allt detta och för mig bottnar nog allt i en väldigt svartvit fråga; Är sann konst kompromisslös?

Är svaret "Ja" på den frågan borde jag kanske ta konsekvenserna av det och låta någon annan överta ateljén . Kanske har jag genom åren tappat den där känslan att det gäller liv och död. Kanske har jag blivit bekväm och glömt det som en gång drev mig att säga upp mig från ett fast jobb och måla mig ett nytt liv.

De styrandes icke-existerande kulturpolitik gör det dock svårt för landsortskonstnärer att hålla fast vid sina ideal. Vi får väl alla så småningom bita i det sura äpplet och lära oss leverera hushållsnära tjänster istället... GOTT NYTT ÅR!