Med böjda ryggar sökte vi oss
längre och längre in i skogen.
En telepatisk tystnad, full av
gemenskap vandrade mellan oss.
Våra hinkar fylldes sakta.
Vänster hand, ett tag om blåbärsriset.
Höger hands fingrar plockar
två, tre bär åt gången.
Du berömde min flitighet.
Jag blev stolt och glad som en liten flicka.
Solen fann oss.
Myggorna också.
Vi stretade oförtrutet på.
Ivriga av överflödets glädje.
Så rätade du på ryggen.
Bestämde, att nu var det dags
att ta en paus.
Vi hittade varsin lämplig sten.
Matkorgen fram.
Kaffe, smörgåsar med stekta ägg.
Belåtna satt vi där.
Flera hinkar fyllda.
Vi utbytte tankar.
Om familjen, om skogen, om bär,
om myror och ormar.
Jag pratade om det som bekymrade mig.
Du lyssnade, klok som en uggla.
Gav mig de självklara svaren.
Vi njöt av kaffet och smörgåsarna.
Vi njöt av stunden.
Jag trodde vi hade all tid i världen.
Det hade vi inte.
Lilla mamma, det hade vi inte.