Hon log, han skrattade, de ljög och båda visste det.
Timmarna dansade förbi i en stilla vals, tre steg i taget och även om den dansade sakta var snart sången slut och de var tvungen att bestämma om de skulle fortsätta nästa dans eller skiljas som vänner.

Hon drömde om det, han ville det, ingen kunde och alla andra trodde de älskade varandra.
Åren försvann, de blev äldre och fortsatte att älska varandra på låssas. De visste inte riktigt hur det blev såhär, ingen visste, för de andra trodde att de älskade varandra, som bara älskade kan göra, men de kunde inte.

Hennes hjärta var sönder, hans letande, båda olyckliga och kärleken väntandes på båda någonstans.
När rummen var fyllda med springande fötter och skrik från lekande barn så visste de båda att de älskade sina barn, men inte varandra, för kärleken till deras barn kunde inte stärka vänskapen de hade till något mer. De var vänner till döden, skulle alltid va, skulle aldrig älska som riktiga älskare skulle.

Hon visste, han var glad, de båda förstod och det var slutet.
När han kom hem såg hon glimten i hans ögon, hon slängde sig i hans famn och ville veta allt. Allt om hur personen såg ut och var de träffades. Och hon kände inte alls att någon sorg kom, för hon visste att de fortfarande var vänner. Och han var glad för att hon förstod, för de betydde allt för honom, deras vänskap.

Hon log, han skrattade, båda glada och de visste det.
Och när hon den andra kom in igenom dörren visste hon att det här var något särskilt och att hon kanske också kunde hitta någon. För hjärtat skulle hitta sin jämlike någon gång och hon var nu ensam. Han hade ställt upp gästrummet, och de båda hade känt sorgen när han packat in sig i det andra rummet men de var fortfarande glada över förändringen som skulle vara deras framtid.

Hon såg, han puttade, båda log och framtiden var funnen.
För hon hade aldrig sett någon vackrare i hela sitt liv och hjärtat dukade i bröstet när de gick runt varandra på dansgolvet i en sakta vals meddans tiden dansade förbi dem. Men när dansen var slut så satte hon sig ner bredvid sin vän igen och han blev arg. En låt senare var hon på dansgolvet igen, dansandes en bugg på fyra steg och nu lekte tiden förbi.

Hon skrattade, han log, båda talade sanning och båda visste det.
Alla var överraskade, det var inte vad de tänkt, men de brydde sig inte. De var vänner nu, som älskade syskon fast med partners och när deras barn var i skolan och berättade att han hade fyra föräldrar så blev folk överraskade för i principen skulle bara två föräldrar finnas och de skulle vara dem…

Hon log, han log, de tog varandras händer och livet slocknade.
För de visste när mannen reste sig att det här var slutet, planet skulle krascha och de fanns inget man kunde göra. På dras begravning grät inte deras son, för han visste att de hade vart lyckliga när de dog, och han visste att han någon gång skulle gå samma väg, men någon han tyckte om.

Och deras son log, och deras svärdotter skrattade, båda älskade varandra och båda visste det.